One Man Zine

Den stora flytten!

2004-05-05T16:24:00.000+02:00

For ganska omedelbar release

2004-05-05T14:02:00.000+02:00

Uh-oh. Hur snart som helst.

One Man Zine har blivit uppköpt av ett mediekonglomerat. Vi har mycket gemensamt, mediekonglomeratet och One Man Zine. Vi får inte disclosa vilket mediekonglomeratet är ännu. Måste fråga våra advokater först.

Så mycket får jag säga, att våra tekniker febrilt jobbar på att lägga sista touchen vid One Man Zines nya fantastiska hemsida! Om en dag eller två lär länken dyka upp här!

Tillbaks från moderlandet

2004-05-03T11:02:00.000+02:00

Varit på resa.

Håller på att flytta.

Bloggen.

Tillbaks i ett kick.

På ny adress!

är. denna.
punktuation.
rockskribentens. haiku?

You smoke too much, Pip

2004-04-27T14:38:00.000+02:00

Min senast mest motvilligt och tvångsmässigt köpta skiva: en Beastie Boys-remixpryl av Stones Throw-folket. Önskar att den här ingick på EP:n också. En fin och i sammanhanget skrämmande välgjord musikvideo med tillhörande låt. Låten!... Det här är större än "In The Pub".

De är inte Bushwick Bill, men de är små. (skådat hos O-Dub)

Dangermouse

2004-04-26T02:31:00.000+02:00

Jungfrufödseln är här! Hon lystrar till namnet Kaguya och är en brun mus. Den etiska debatten i dagspressen har hållit sig på en slapp, lagom förutsägbar och allmänt låg nivå. "Behövs män?"... sen långa utläggningar från konstiga manshatare och långa försvarstal av heteronormen och ja det är viktigt ju att män finns för att "män är ju män", pittoreska klmupedunsar som vi trots allt älskar.

Ah. Såhär: man är inte något man föds till, man är något man blir. Lika självklart som far får får får -- nej, får får Dolly.

Var är de där pålitiliga och ansvarskännande journalisterna som intervjuar intressanta genusvetare? Var är frågorna som inte styr allt mot "skräckscenariot"? Senaste veckan har varit mer matriarkatets tidsålder är här pack your shit boy, din tid är fallen.

Det är inte ens så. Om inte annat så behövs män och manssamhällets samförstånd under avvecklandet av patriarkatet. Experimenten kommer med största sannolikhet att stanna på djurnivå under vår livstid (även om något visst sagts att människor redan klonats i smyg någonstans?). Det kommer liksom inte att hända på väldigt länge så glöm det. We ain't... go-ing no-where.

Light-diskussionen i efterdyningarna av Kaguya förde fram något väldigt grundläggande i könsmaktsordningen -- kontrollen över kvinnlig sexualitet och fortplantningen. Kaguya borde öppna fältet för ett mer relevant samtal i de frågorna -- lägg märke till att det hittills ännu efter en vecka alltså inte gjort det. Ta till exempel preventivmedel. Var är p-piller för män -- vad hände? Varför måste tjejer vara uppärtade till tänderna och dessutom färdiga och filéade för samlag vart det går med behändiga, blodproppsframkallande och irriterande p-piller? Jo, för att föreställningar kring manligt biologiskt kön gör gällande att det manliga bär på en latent livgivande egenskap som det vore fullkomligt tabu att laborera med och försöka hindra. Nu är det vetenskapligt bevisat att det kvinnliga kan vara precis lika livgivande. Ta vara på den upptäckten nästa gång någon försöker dra en rövare om hur hormoner och instinkter styr över allt.

Naturens könsordning är med all tydlighet ingen evig konstant. Det binära manliga/kvinnliga kom inte från naturen, det kom från vår föreställningsvärld. Dingelidongen gör inte automatiskt en kartläsare, professor, player, pappa eller skivsamlare. Det är vi som tillsammans dikterar könsrollerna utifrån vad som finns mellan benen. Och den tryggheten trivs vi så väldigt bra med att det är skrämmande. Den verkliga dystopin kom nämligen inte med musen Kaguya -- vi lever redan mitt uppe i den.

Web industry rule number 4080: web company people are shady

2004-04-21T16:08:00.000+02:00

Svensk blogging gör en svensk hip hop och blir jättestort (på svenska). One Man Zine har den senaste tiden fått toppenfina distributionserbjudaden och ska nu delta i en intervju! Om allt går enligt planerna kommer snart alla fina manipulerade upphovsrättsskyddade bilder hamna på en ny, privat yta på nätet. Man måste hålla sig indie i blog-gemet annars sitter man där med skägget i mailboxen.

Första NBA-rondan ("playoff round 1") har hittills verkat rätt ointressant. Möjligen med undantag av Dallas-Kings, där One Man Zines pengar är på Kings. I alla fall om man satsar efter hjärtat! Fortfarande konstigt att C Webb inte får mer kärlek istället för Dirk-oh-no-Nowitzki-won't-post-up-and-PLAY. Väldigt underligt att C Webb kommer tillbaks från skadan och blir BUAD på av "fansen" i Kings. Gå figurera.

Tog ju initiativ till att ses på O'Leary's men tji:

Hejsan,

Tyvärr kan vi bara visa de NBA-matcher som visas på Skysports extra inom våra normala öppettider, så det blir nog inte aktuellt att ha öppet senare denna säsong.

Mvh -------- [namnet hemlighållet av säkerhetsskäl]

O´Learys Bar & Restaurant Götgatan
Götgatan 11
116 46 Stockholm
Telephone: +46 8-644 69 01
Telefax: +46 8-714 59 66
gotgatan@olearys.se

LeBron blev ROY med ett sånt här snitt: 20.9 PPG 1,3 off ribbor 4,2 def ribbor 1,65 steals, 0,73 swats, 3,5 turnovers & 5,9 assists (1,70 A/TO Ratio) & skitlite fouls (1,9) för ingen visslar av killen som säljer mest replica jerseys i ligan...

Marc Stein på ESPN använder bland annat Larry Birds formula för "Birdies" för att motivera varför LeBron är bättre än än Carmelo.

Poäng per match + returer + måligvande passningar + steals + SWATS! - missade skott - missade straffkast - fouls - turnovers / antal spelade matcher

James 16.96 > Anthony 14.21

ROY = KING JAMES!

Hoppas knatteidrott blir mer statsfixerat snart. Man måste kvantifiera även mycket små barn.

Tekniska svårigheter

2004-04-20T11:53:00.000+02:00

Bildservern är som ni säkert märker jättetrasig och död. Våra tekniker säger att bandbredden åts upp direkt av alla anstormande läsare som ville se vem som är vem i playoffsen, exakt hur bra Eternal Sunshine of The Spotless Mind är och hur veckans vegeterande betraktelser från One Man Zines kök artar sig. Inte riktigt sant, men något åt det hållet.

Snart tillbaka!

Förgätmigej

2004-04-14T00:36:00.000+02:00

Blunda. Eller nej förresten, glöm det. Titta väldigt noga hela tiden.

Möjligen skiljer det mindre i intrig mellan Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Total Recall än jag är beredd att erkänna; huvufiguren tar upp jakten för att återvinna sitt förlorade minne. I den ena filmen spelas han av Jim Carrey, i den andra av Arnold Schwarznegger. Så långt allting lika.

Nej då. Jim Carrey är förstås jättebra. Jag har dyrkat honom genom i princip allt han gjort -- det måste du ändå ge mig, jag skaffade trots allt The Majestic på DVD. Det Carrey-myntade "Would it kill you to play a little Foghat once in a while?" har jag tagit till mitt hjärta som devis, rättesnöre och grundläggande livsåskådning.

Och ja, Eternal Sunshine of the Spotless Mind är begåvat gjord. Men nej, det är inte spelfilmsversionen av sömniga Waking Life. I hjärtat av handlingen tickar ett fungerande kärleksdrama, kanske inget som hade hållit att dröja sig kvar vid i ytterligare en kvart, men ändå förbonkat fint.

Det dröjer ett tag innan man faller för ögongodiset i kameraarbetet. Ljussättningen under déja vù- och mardrömsscenerna -- med trevande ljuskäglor, stirriga närbilder och labyrintmässiga jaktscener -- är egentligen ganska traditionella och driver, sin speltid till trots, inte fram handlingen märkvärt. När Gondry gör Eternal Sunshine of The Spotless Mind till sin egen visuella lekplats matchar det inte glitcharna i Matrixen, men effekterna brukas ganska varsamt. När det ser som mest förutsägbart ut, när Carrey verkar hämta sina déja vuer från gamla Soundgarden-videos, så är det ändå i högsta grad funktionellt. Ganska snart har också rollfigurerna etsat sig fast i både Kate Winslet och Jim Carrey. Någonstans då får manuset en skjuts av ett mer effektivt och vältajmat tempo än i till exempel Being John Malkovich.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind har allt man kunnat begära av en fullvärdig uppföljare till Adaptation. Med den skillnaden att den utspelar sig mot en fond av mindre cyniskt tecknade, betydligt sprödare, vanligare och vackrare mänskliga relationer.

One Man Streetbibel -- smockfull av statements

2004-04-11T17:30:00.000+02:00

Kristen ungdom, var ansvarsfull. Lämna inte påskmusten obevakad på discot. Om du misstänker att det är gift i Colan . . .
1. Försäkra dig om att du inte serverats Vanilla Coke
2. Ring Giftinformationscentralen

By The Time I Get To Phoenix

2004-04-10T17:51:00.000+02:00

One Man Zine sveps med av påsken, trosbekännelsens högtid

Jag tror på Phoenix
fransk indietronica
Uniteds och Alphabeticals skapare

Jag tror på den här popskiten
den enda popskiten, vår pop
som blev till som skiva genom Serges ande
inmixades av Erlend Öye
led som Airs kompband
fick ett blandat mottagande för sin debut
vet inte, jag har inte hört United än
men jag har märkt att Alphabetical
är sjukt skön promenadmusik

Jag tror det är keyboardljuden
de analoga tolkningarna
av barockens klaviaturer
som gör att jag inbillar mig att massa frankofona saker
som Montparnasse 2000, Placebo och Lafayette Afro Rock Band
ryms i en och samma skiva
jag är offer för fransk kulturimperialism
i film och musik
som en nyhemkommen au pair på crêperie Fyra knop

Phoenix Alphabetical känns som att cykla hem in i den bretonska soluppgången med föremålet för ens olyckliga kärlek på pakethållaren, få en kyss, vakna morgonen därpå, springa nedför trapporna, trycka in bandet med tredje finalmatchen mellan Phoenix och Chicago som värdfamiljen bandat på en prydligt uppmarkerad kassett och titta på den i det svala vardagsrummet med några små tysta bananflugor som enda sällskap.

1993. Frankrike. Phoenix. Suns.

"It was not one-on-one, Sir Charles vs. the Best Player on the Planet. It was not Phoenix vs. Chicago, desert against wind.

It was 303 minutes of ballet and drama, 63 of which will hang on the wall of superlatives for years to come. A little over 300 minutes that formed a microcosm of what is great about the game of hardwood, glass and iron – arrogance, grace, confidence, over-confidence, spirit, re-birth, pressure, humor… finality.

Fans may remember the triple-overtime Game 3, a key turnover here and there, three-point bombs falling like hail from a gray Kansas sky… and THE three-pointer.

But the Bulls will remember their four wins."

-- Fastbreak Magazine, Juli 1993 --

Jag har förstås kvar Nike-dosorna jag levde i den NBA-säsongen. Tar jag på mig dem idag börjar de snart lukta kattkiss. Gamla minnen gör ofta det. Kanske kommer historien vara lika hård mot Alphabetical. Fast just nu, inför sommaren då jag blir närmare 30 än 20, känns det väldigt bra att ha Phoenix.

Mars attacks

2004-04-05T01:20:00.000+02:00

Längtan till basketen är störst i mars. Final Four! Inatt spelar Minnesota mot Connecticut. Tänk va, att jag coachat Kadidjas lillebror. Tänk att Kadidja gick i Brännkyrka Gymnasium och slitit i hallen i hooden där One Man Zine flyttat in! Kan rapportera att trycket inför nattens match är stort i söderort. Lokalpatrioter hurrar på gatorna och hoppar i fontänerna och matchen har inte ens börjat än. Den sänds på Yahoo Sports.

Kolla in SM-finalerna förresten. Den första slutade ju spektakulärt, med ett matchvinnande cirkusskott från lååååångt borta av Donald Williams. Williams från North Carolina (raise up!) är en av få anledningar till att spana in SVT 24-sändningarna av Basketligans slutspel. Behöver göra en TV-/O'Leary's-guide för basket och trycka upp den här.

Alkohol, nachos och sport -- har en bild av att det skulle kunna bli trevligt. Klistrade in den i artikeln som en liten teaser.

Uppdatering: Lagade Länken till Real Media-sammanfattningen av Plannjas vinst med Williams vinstskott (tack MagikM). Minnesota Gophers förlorade tyvärr sin match i Final Four. Publiksiffra: 18 000+. UConn vann damernas NCAA-mästerskap.

Saturday Nite Lodge

2004-04-02T00:02:00.000+02:00

TV Will Not Be Revolutionized

2004-04-01T03:15:00.000+02:00

När playoffhettan tilltog i mitten av mars, och förhoppningarna ännu var höga även för sjätteseedade Vanderbilt Commodores från Nashville, utbrast Boston Globes kollumnist Bob Ryan att Vanderbilt Commodores var "för vita för att vinna" mot Western Michigan. Hans kommentatorkollega på ESPN Radio pausade för att ge honom en chans att ta sig ur pinsamheten. Men Bob Ryan upprepade sig och sa "de har för många vita killar, de har de alltid".

Han försvarade sig även efteråt:

''The audience at ESPN is presumably a sports-savvy audience which means that in terms of basketball they know the code, ethics and culture of basketball, which is, in case anyone is new to the game like some of these idiots that apparently have responded in a negative fashion, the code is it's a black man's game and the white man is privileged to be allowed to step on the court''

''That is known by both blacks and whites. If it weren't easy to joke about this in the culture, you would not be able to have a move entitled White Men Can't Jump."

''It's beyond my comprehension that anyone who likes basketball would be so dense and ignorant and just clueless not to understand where I was coming from.''

Vanderbilts coach ryckte på axlarna åt det hela och konstaterade uppgivet att han tyckte att Bob Ryans uttalande var olyckligt. Sedan poängterade han hur tabu det vore att säga att ett lag är för svart för att vinna. Om någon sa så skulle det minsann ta hus i helvete.

Att försöka analysera uttalanden som Bob Ryans med att exemplifiera vad som händer när man vänder på rasismen är inte meningsfult. Det är lite som att försöka laga hålet i en strumpa genom att vända ut och in på den. Det är lika milt poänglöst som att fråga sig "vad skulle hända om man kallade en kille för hora?".

Det är mer effektivt att diskutera stereotypen i detalj. I en kort men kärnfull kommentar på ESPN togs också Bob Ryans svepande kommentarer upp till diskussion. Stereotypen om svarta män som typiskt mer atletiska (à la "White Men Can't Jump") innebär underförstått att vita basketspelare tävlar med sin intelligens och sin uppfinningsrikedom mot svartas atleticisim och råa styrka. I linje med denna stereotyp ligger att vita bör betraktas som smarta medan svarta bör betraktas atletiska. Vita är strateger, till exempel är de coacher och spelskapare. Svarta är explosiva och råa, de är hantlangarna som får stå för de fysiskt krävande avsluten.

''Musikbyråns tittare är förmodligen en musikkunnig publik (april, april) som betyder att de, ifråga om musik känner till koden, etiken och kulturen inom musik som är, ifall någon är ny i gemet som den här One Man Zine-idioten som tydligen reagerat negativt, att koden är att det är den svarta mannens gem och den vite mannen är priveligierad som får komma in i studion'

''Det här är välkänt bland såväl svarta som vita. Om det inte vore enkelt att skämta om sådant här i kulturen så skulle man inte ha en låt som heter Horny Lil' Devil"

"Det är bortom min förståelse hur någon som gillar musik skulle vara så seg och puckad och bara helt oförstående att den personen inte förstår var jag kommer ifrån."

Svarta sjunger bättre än vita. När jag tänker på soul tänker jag på en stor svart tant.

Jag hörde inte exakt vad som sades på Musikbyråns special om svensk soul, för J, J och J var för upptagna med att diskutera "ass", om hur färgade tjejer har mer välformade och vältränade "ass". "Plus I'm the new phenomenon like white women with ass"

Killar rappar bättre än tjejer. När jag tänker på hip hop tänker jag på en kille som rappar.

A gör ett fördjupningsarbete om kvinnor i hip hop. Hon lovade att skicka en kopia till mig. Det ser jag fram emot. Jag förvarnade henne om att jag nog skulle låna ett av hennes citat till bloggen. "Okej brudjävlar, var det vettet eller förståndet ni tappa, helt plötsligt säger horan -- jag är också skitgrym på att rappa"

Brevet från kolonin

2004-03-29T12:21:00.000+02:00

Vill bara inte att det här ska dö ut riktigt än. För den som bott under en sten förra veckan har alltså Sida och musikhögskolan fraktat svenska instrument för att indier ska lära sig spela klassisk musik. "Det hjälper till att skapa människors kreativa förmåga och bygga upp ett självförtroende att bestämma över sitt eget liv", förklarar Sidas tf chef Per Knutsson i lördagens DN. Det är svårt att låta bli att läsa in en djupt rotad von oben-attityd i allt som sagts från Sidas och musikhögskolans håll i försvar av det här projektet. Exakt hur europeisk klassisk musik utan särskild anknytning till indiskt kulturliv ska befrämja självbestämmandet och självförtroendet hos det indiska folket är oklart.

"Vi kan inte satsa på indisk musik från Sverige, vi har ju ingen kompetens kring indisk musik". Att indiska toner ekat i västerländsk musik i över ett sekel, från Debussy till John Coltrane och Popul Voh har alltså helt undgått samarbetspartnern musikhögskolan. I en svepande gest förtar pianoexporten, under svensk Mozartflagg, all den betydelse som det indiska musikarvet haft för svenskt och västerländskt kulturliv.

Det här är det stoff som Edward Saïd baserat sina studier av orientalism på. Orientalism är bland annat den obehagliga föreställningen att Asien och arabvärlden passivt väntar på frälsning från västerländsk finkultur och svenska pianon.

Per Knutsson fortsätter:

"Om vi skulle satsa på indisk musik då skulle det bli ett kulturbistånd och det är ett envägsstöd och inget utbyte."

men också...

"Vad det kommer att ge musikhögskolan är för tidigt att säga."

Var är då utbytet? Jag skulle vilja höra en röst från musikhögskolan utveckla det hela ytterligare. Av allt att döma verkar det i alla fall väldigt vagt planerat, som om det överhuvudtaget aldrig planerats något utbyte. Hela konceptet ogiltigförklarar ju också mer eller mindre Indien som en värdig utbytespartner.

Undrar vad Don Cherry skulle ha sagt om det här, om han levt idag? Jazzjätten Don Cherry levde i Sverige och spelade in musik som inte bara använde indisk musik som en pikant krydda, utan skrev stora vackra låtar där den österländska musiken trädde in som en fullvärdig, rent nödvändigt ingående del. Tonhöjden i Okay Temiz trummor stod heller aldrig still. Temiz slagverk böljade fram över avancerade svenskfunkklassiker på Drummer of Both Worlds.

Idag när Timbaland och Erick Sermon gör låtar som Indian Flute och React, eller för den delen när Breakestra-Miles släpper Sitar Beat Vol 2, måste man visserligen vara uppmärksam på att de smyger ner mer curry i stereotypgrytan än vad Edward Saïd skulle tåla. Samtidigt öppnar deras inspelningar dörren till väst för en artist som Panjabi MC. I ett musikaliskt-kulturellt utbyte skickar det i sin tur fler nyfikna svenskar till Multikulti och på tågluff till Goa. Visserligen låter det plojigt och jag inser att det här fortfarande mest liknar någon slags etnoturism där Sverige kanske aldrig blir en naturlig destination för turistande indier (de svenska fjällen är för platta -- de schweiziska alperna däremot, dit en stor del av Bollywood-produktionen är förlagd, är ett mycket populärt resmål för indiska familjer).

Vad jag egentligen försöker säga är att om man utgår från att den minsta gemensamma nämnaren människor emellan är ett par hårt smattrande tablas, tror jag att man har åstadkommit mer för Sveriges relation till Indien än man gör med ett gäng gnissellådor och plingplongpianon.

Min taxichaffis inatt kom från Lagos

2004-03-27T03:01:00.000+01:00

"Fela Ransome Kuti '70"

Obasanyo hade aldrig blivit vald om Fela hade levt idag. Fela skrev 20 låtar om honom. Alla vet att Obasanyo är I.T.T.

Fela var tvungen att dö för att folk skulle förstå hur stor han var. Medan Fela levde trodde alla att han bara rökte marijuana. Ingen förstod att han sysslade med politik.

Har du Zombie?

Fram med kosingen, putte

2004-03-26T14:19:00.000+01:00

Det brukade sägas att basket var en billig idrott att utöva för ungar. Det är fortfarande lite på det viset, ännu finns det småttingar som dyker upp i strumplästen eller barfota på träningar -- de som vill lattja och ännu inte förstått klädkoden som några år senare etablerats av de lite äldre ungdomstränarna med frottéoverall och tio par gymnastikskor. Tittar man på fötterna på de lite äldre killarna på väg till Brännkyrkahallen berättar And 1-skorna en annorlunda historia om kostnaderna förknippade med basket. Då är det ännu överkomliga summor. Högre upp i åldrarna breddas basketgarderoben till långt utanför planen, för att på något vis kulminera i 23-årsåldern. Då återvänder de största föredettingarna som coacher, med all sin ovärdiga konsumtion av eBay-"fynd", bobbleheads, NBA-matcher på DVD och tv-spel som dåliga förebilder till tio ännu rätt oförstörda småttingar.

Under EM i Sverige, Eurobasket 2003, förlorade nu bankrutta Svensk Basket helt greppet om kärnverksamheten -- att låta bollarna sköta studsandet istället för checkarna.

För att fylla det gapande hålet i kassan beslutar man sig för att chockhöja avgifterna för medlemmarna på ungdomssidan. Ungdomssektionen ställer sig nog frågande till detta. I de ekonomiskt hårt pressade ungdomsföreningarna, där det är mer regel än undantag att hålla sig med en rad påhittade och fiktiva lag för att lyfta mer bidrag från Svensk Basket, verkar det onekligen som att pengarna strömmar åt fel håll. Extra underligt att de med störst ungdomsverksamhet ska drabbas hårdast. I Södertälje skulle avgiften enligt gällande förslag höjas från 500 till 10 000 kronor per år. Var det här golf eller basket?

Skär ner i seniorbasketen, dra ner i Basketligan. Skapa en ungdomssatsning som istället syftar till att skapa utlandsproffs. Få fram NBA i sportkanalerna, bygg hoop-drömmarna på andra sidan Atlanten.

Basket är en stor idrott i Sverige, men inte fullt så stor. Tillväxten på kvalificerat spelarmaterial är begränsat. Andelen spelare som får möjlighet eller uppmuntras till att utvecklas på amerikanska college eller ute i Europa är obetydlig. Svensk Baskets tilltro till det nuvarande landslagsmaterialet är fortfarande överdrivet. Sverige har inte ett internationellt tävlingsmässigt lag. Det behövdes inget Eurobasket-mästerskap för att man skulle fattat det och den fortsatta offensiva satsning som förbundet talar om blir nog dyrköpt.

Ah, gaska upp er. Det är vår och slutspelsdags och basket är kul, när vi lämnar Sverige. Det är nämligen hög tid att hoppa på bandvagnen för att välja årets favoritlag. Till mitt försvar ska jag först säga att jag haft en artikelidé liggande om "Gamla coacher, nya tricks" ett par veckor nu. Den innefattade Grizzlies. Nu när gamle Hubie Browns Memphis Grizzlies är slutspelsmaterial är det intressant att se vad det är han gjort annorlunda. ABA-meriterade Brown har under tiden innan coachposten med Grizzlies varit en av profilerna på välrenomerade 5 Stars basketläger för proffssatsande ungdomar. Bland annat talar Hubie, som i NBA-laget Grizzlies driver en av ligans yngsta uppställningar, om vikten av att rotera alla spelarna. Det här har resulterat i att han byter hela kedjor, hockeystylee! I en värld där somliga utvalda 9-åringar tillbringar 90% av matchtiden på plan i Fryshusets Miniliga, är det skönt att se någon som verkligen står upp för den filosofin på absolout proffsnivå. Det har betalat sig. Memphis har flest vinster i hela ligan sen All Star-uppehållet. Alla bidrar, och alla har massor av gammaldags basketskoj. För hela scoopet -- kolla in min favorit-NBA-blog Chauncey Billups som förstås kallar Hubie för kommunist.

Final Four i NCAA: Jag tror S:t Joes, Alabama, Georgia Tech och Duke. Det betyder att de toppseedade håller sig kvar medan Alabama blir jokern med det stora hjärtat. Alabama Tide möter andraseedade UConn på liv och död på lördag. "Alabama, you got the weight on your shoulders".

En händelselös vecka på One Man Zines redaktion nådde sin kulmen häromkvällen när glassföretaget Glassbilens glassbil svängde upp utanför fönstret. Redaktionen, som har en brandstation utanför fönstret, är ganska van vid utryckningsfordon. Glassbilens mariachi-/copacabana-larm tar dock oljudspriset i klassen midi madness. Nåja, det är ju trots allt vår.

Glassbilen utgörs enligt svensk underrättelsetjänst av några "utbrytare" från Hemglass. Det låter på samma gång väldigt dramatiskt och heroiskt. Vilka var egentligen de största meningsskiljaktigheterna? Hur fundamentalt olika synsätt kan två tänkande och kännande individer egentligen ha på hemglass?

Postkolonialismen är en DJ -- International Thief Thief

2004-03-22T02:55:00.000+01:00

I somras gav en månglare i Bofills båge bort en Tony Allen-skiva för tio spänn till en kompis. Han mötte mig med ett brett leende när jag kom till platsen, minuten efter fyndet. Jag var tvungen att få något till mig själv. Jag kastade mig över resterna och drog fram ett par LP med samma frenesi som en hyena roffar åt sig de sista varma tarmarna.

Tjugo pix fattigare, två Grateful Dead-skivor senare och jag hade aldrig känt mig smutsigare än så.

I höstas hände det igen. K, master & commander på One Man Zines webbavdelning, snodde åt sig ett par afrobomber i Vasastan för en spottstyver. Jag sjuder lite av avundsjuka när jag tänker på det.

I fredags ringde pappa och sa att hans bagage med presenterna (en god dos Fela Kuti) blivit kvar på Johannesburgs flygplats. Jag bad till Fela Kuti i himlen att jag inte drabbats av ett nytt afrobeatfiasko.

Fela hörde bön och log.

Skivornas skick är inte direkt mint-mässigt i Recordmania-termer mätt. Det kvittar. Visst, somliga är repiga som Jarmo Myllys målgård i övertid och visst, andra har kanske mer ljudmässigt gemensamt med en stekpanna bacon än ett stycke vinyl. Men Fela Kuti skapar seans i mitt hem och finns alltid där för mig, på armlängds avstånd från skivtallriken.

Varje omslag och varje strof är ett eget litet konstverk av svidande politisk satir. Musiken är ofta fridfull och präglas, trots de turbulenta tider som förlöste den, av ett bakomliggande lugn. Samma finess och känsla verkar ha varit ledstjärna för de fredliga politiska aktioner som genomfördes i Fela Kutis namn.

Inatt vill jag åka till Kungsholmen och spela fredlige Fela utanför Kronobergshäktets murar för de vilsna barnen därinne med palestinasjal som huvudkudde. Fela vakar över er.

Beef, what a relief

2004-03-19T16:10:00.000+01:00

De säger att Busy Bee verkar må bra. Han såg kry ut, tyckte Dust-1.

Jag får den SVT-sända dokumentären Beef videobandad, så jag får se det själv också. Måste skaffa tv först bara, och hyra en sån där moviebox.

Busy Bee festade hårdast, såg alltid trasig ut och på gränsen till sammanbrott. Min favoritscen ur Wildstyle är när Busy Bee just vunnit battlet och åker limo till ett sjabbigt hotell, dricker champagne med Fab 5 Freddy och några tjejer. Han sitter på sängen och kastar sedlar omkring sig. Han har i själva verket väldigt lite sedlar kvar (deposition för rum, limousine, bubbligt vin?) så sedelregnet är inte särskilt tjockt. Han skrapar ihop sin surt förvärvade, tunna lilla sedelbunt och kastar upp den igen som om han just vunnit i Monopol. Wee!

Lovehandle Stef-Ski hade tillfälle att relatera detta för en reklamare som bjöd på shots på en söderbar. Han gillade Jeru The Damaja, "the old school" -- när det inte handlade om ho's och material wealth (One Man Zine med ännu ett ovärderligt bidrag till den växande kunskapsbanken Internet: Old School utspelade sig alltså från 1979 till tidigt 80-tal). Stef-ski fick skola reklamarfiguren -- Busy Bee ville ha allt det där redan back in the day. Make this money like Barry White, yaoming? 80s rap och soul handlade ju ofta om pengar -- Ask The Boss (To Raise My Salary), Get The Money, Dollar Bill Y'All, Money, Dollar Bill Dub, How Fast Money Goes -- samtidigt var förhållandena annorlunda för människorna som framförde de låtarna. Analysen slutar (börjar?) givetvis inte där, men One Man Zine slutar heller aldrig. Någon ansvarsfull person måste ta tjuren vid hornen och analysera sönder hela rapgemet en gång för alla.

Quincy Delight Jones III, One Man Zine vill tacka för Knock You Out, jag tror inte folk gjort det ordentligt de senaste tio åren. De som har gjort det har dessutom helt glömt att tacka alldeles särskilt för tolvtumsversionen med det grymma introt, och det vill jag göra. Ett stort tack nu också för dokumentären Beef.

What More Can I Say to You?

2004-03-17T11:55:00.000+01:00

Såg tillbaks på de senaste postningarna och insåg att jag är nere med någon annan gammal solkig skit. Mycket Marley Marl ("is one helluva...") och vacker vokal musik (Free Design). Men som alla vet gjorde ingen någonting innan Chubby. Studera bilden noga, och rubriken. Idag handlar det nämligen om twisten och rötterna till den popmusik, som du idag kan höra på radion!

Många undrar säkert var de idoga uppdateringarna är och var Timbo-reflektionerna är? Timbo-reflektionerna bor inte här, bara av den enkla anledningen att S/FJ sköter dem bättre. Ett praktexempel på hur man jonglerar analysen av sexism, rasism, grime och Timbaland på en gång? Kolla in S/FJs recension/med anledning av Under Counstruction Part II. Gillar särskilt biten om "Timbaland fell off" (ung. "tappa stinget"). Så snart som donationerna till One Man Zine tillåter investerar jag i en digitalkamera och snor S/FJs grej helt och hållet *** vi accepterar alla större kreditkort *** (nere till höger) *** telefonisterna står redo ***

Jag är fortfarande bedövad efter S/FJs Virginia Beach-artikel (man måste registrera sig för att läsa den). Missy, Timbo och Neptunes växte alltså upp tillsammans i Virgina Beach, gjorde musik tillsammans och byggde dynastin tillsammans. Och Timbaland lyssnar alltså mest på Norah Jones och annan riktig musik. Hmm intressant.

Har hela tiden tänkt att Norah Jones är en sån där jättestor artist i USA, som vinner grammisar men som ingen i Europa bryr sig om, som Hootie & The Blowfish. Nu råkar K, en av One Man Zines supporttekniker, ha en liten s/v TV som bara tar in Studio Pop. Han berättade att Norah Jones är sjukt stor, större än Blowfish, uppe i den här.

Detta bekräftades av A, som hade Norah Jones CD:n framme på vardagsrumsbordet. Jag la ett vedträ till på brasan (...och att hålla tummarna för att Norah-CD:n följde tätt efter duger inte...). Vi kickade tillbaks med CD-bookleten och lät Norah dra igång på hög volym. En del fina låtar. Ungefär samtidigt som Norah lät som Dolly Parton tror jag att jag att jag hörde hur tulpanerna bröt genom kälen i mörkret utanför. Kära Norah Jones, din skiva är mixad på mest underbara vis. Optimerad för hemmalyssning, man kan ha nästan hur högt som helst och ändå prata med varandra.

Det har varit förhållandevis tyst i efterdyningarna av Mystikals fängelsedom för våldtäkt (ge mig en till omskrivning med "tvingat till sig oralsex" någon, snart, nu, snälla?). Jag kan redan se inledningsraderna till det stora "69 pangpinglor som är Shake Yo Ass"/"Mystikal fångad i Tarantulans nät"-retrospektivet i Café:

"I sjabbiga, stekheta skjul i Södern/.../svett/.../som sex/.../hönsnät."

Antar att det här är fel tillfälle att gå in djupare i min gryende Devin The Dude-passion ("grabbing his nuts, look at him doin' it again -- mama -- he's doin it again -- mama"). Har inte blivit ett dyft klokare sen jag föll för Kwest The Mad Lad.

Blam! En Bonnierblaska till biter i dammet. Den här stan var inte tillräckligt stor för både One Man och BLM, tyckte väl i alla fall Marie Curman.

Och så till sist, mannen ni väntat på -- Chubby Checker, ständigt aktuell med The Twist -- är tillbaks med en coctail av reggae, sin grej och hip hop. Vem är hans backing DJ (jo då, han har en DJ)? Vem, frågar du dig, är Chubby Checkers DJ? Grandmaster Caz! Från det legendariska Cold Crush Brothers, säger jag dig. Grandmaster Caz DJ:ar åt Chubby Checker imorgon kväll i Webster Hall, NYC (låt p-funken ladda -- bom, bom boddobom).

Om du är i området, berätta vad som händer när Chubby och Caz tar överbetalt för vad de gjorde mot The Cold Crush.

Det andra djuret

2004-03-16T11:25:00.000+01:00

Häromdagen hjälpte jag ett par entusiastiska medelamerikanska turister på tunnelbanans röda linje att läsa kartan. De skulle se vaktombytet vid Slottet klockan tolv och sjunga i en barbershop- happening på Göta Lejon klockan åtta. Frågan som flög ur mig, mer på grund av att jag tänkte högt än att jag faktiskt undrade, var om Barbershop 2 (en film jag kanske aldrig själv kommer se) hade inneburit ett uppsving i intresset för barbershop-musik & harmonizing. ”Nooo, that’s an entirely different animal…”, skrockade en av doo wopparna.

Förringa inte det hyggliga urban contemporary-soundtrack som säljer biljetter till Barbershop 2, tänkte jag. Den har en mysig Mya-remix och en radiovältare av Queen Mary. Det är inte en barbershopskiva, den är inte rappens rötter, men är den ”det andra djuret”?

Nä, det känns inte så.

Hip hop har stunder då accapellan är musiken och rösten är instrumentet. Skillnaden mellan doo wop, harmonizing, Stoop Rap och att göra musiken med munnen är närmast kosmetisk. Eller?

Där i tunnelbanevagnen konfronterades jag med hela mitt långt gångna Moby-syndrom, en skada som är en angelägenhet för några få Waxpoetics-läsare och deras närmast sörjande. Det finns någon svag idé att den gamla låten i samplad/återspelad/editerad form automatiskt gör underverk för den nya låten. Den gamla låten är i själva verket hela anledningen till att den nya uppstår. Nyligen har det här bland annat tagit sig uttryck i att Ghostface sjunger över en oredigerad version av Delfonics La La Means I Love You. När Johan Antoni och Smyglyssna spelar sitt elektroniska liveset samplar de hela sjok av fina electro- och Factory-klassiker. GAMM och Raw Fusion, de mest hyllade svenska etiketterna på den internationella DJ-cirkusen, ägnar största delen av sin utgivning åt edits och remakes. Exemplen är oändliga.

De nya låtarna, versionerna, snitslar en bana långt ut i skogen, bort från civilisationen, som leder djupare ner i den mossigt mjuka, varma och alldeles perfekt hemtrevliga jordkula vi kallar musikarvet.

I en positiv recension av förra årets posterpojke för instrumental hip hop, RJD2, förklarade Questlove att RJD2 gjorde det som Moby borde göra. Denna liknelse har RJD2 dragits med i nästan varje efterföljande intervju. Liksom Questlove är alla med någon form av intresse för instrumental hip hop, från RJD2 till fanboysen som intervjuar honom, i själva verket stora garderobsfans av Moby.

Den gamla låten i nyare tappning blir den bästa låten. I takt med den tekniska utvecklingen blir gränsen mellan hårddiskinspelning och sampling allt suddigare. Lånen från historien (och samtiden) blir allt större. Är sampling ännu jämförbart med collagekonst eller har klippkonsten allt mer försummats för att idag likna de mer regelrätta rip offs av logotyp och form som grafiker och designers sysslat med de senaste fem åren?

Oj, en snutt “Aht Uh Mi Head” i Myas & Sean Pauls “Things Come And Go”

Tecknen på min nya musikfetisch, samplad eller inte, kunde inte vara tydligare. Harmonisång ger mig feber. Den slog klorna i mig snabbare än jag hann säga Crosby, Stills, Nash & Young.

Det blev med ens så uppenbart. Min favorit bland harmonisjungande svenska hip hop-ensembler, Speech Defect, är på turné i England. Kompisens mix-cd eskalerar i Singers Unlimited-introt till Fakin’ The Funk. Och det bästa av allt, Peanut Butter Wolf och Madlib erkänner skönsjungande Free Designs storhet på en fängslande remix-EP, som en försmak av re-releasen av gruppens hela katalog. Med bonusspår.

Sing it daddy.

Legenderstudies

2004-03-09T23:27:00.000+01:00

"Can I have your autograph?..."

Vet inte om det är spackeldammet från renoveringen här hemma som är playing tricks on me, men inatt drömde jag om Marley Marl.

Bilderna som flimrade förbi var långt ifrån de som borde dyka upp när jag drömmer om Marley Marl. Det borde vara In Control-erans Marley Marl, tuffa snubben i förarsätet som kör mig till flygplatsen där resten av Juice Crew väntar på mig för att jag ska vara med på gruppfotot utanför det Warner-abonnerade planet.

Istället såg jag för mitt inre bilderna från pressmaterialet till Marley Marls Re Entry på BBE från 2001. Mannen på bilden ser ut som polispappan från Räkna med bråk på undercoveroperation i frottéoverall. Mannen på bilden, han med den uppgivna vädjande blicken, gjorde The Bridge och The Symphony. Mannen på bilden är, till skillnad från vad man kan tro, i själva verket Marley Marl. Och han borde aldrig släppts lös i en studio 2001 för att försöka återskapa det han gjorde när hans musik ännu var relevant tio år tidigare. Men några egendomliga engelska fanboys med ett skivbolag fick honom på andra tankar.

Just den här sortens egendomliga fans med skivbolag verkar döva för skräpet som deras avdankade hjältar spelar upp.

Samma obehagliga känsla av att lyssna på Marley Marls nya skiva hade jag hela förra NBA-säsongen. Oroligt följde jag hur skalle-Jordans statistik fick sig en ny plump i protokollet varje kväll han gav sig ut på plan med trasiga gamla knän. Samtidigt försvarade jag att han gjorde det -- det är någonstans här jag hittar förklaringen till varför fans ger sina husgudar en andra, tredje-fjärde chans. Det är viktigt för kidsen att se dem spela. Det är viktigt att Marley Marl spelar för kidsen, även om det aldrig kommer låta som Marley Scratch.

Efter samma logik har jag under de mest makabra former skådat allt från Smokey Robinson & The Miracles utan Smokey, till Grandmaster Flash helt utan tillstymmelse till Flash. Hur mycket One Man Zine än drar sig för att bidra till den utbredda åldersdiskrimineringen är det svårt att låta bli. Gammal är tyvärr ofta också äldst på ett dåligt sätt.

I lördags tänkte jag att Söders enda superklubb stänger klockan fyra så halv fyra stod jag på trappan till Mondo, men det var ju stängt. Kidsen: "Tjena! Fan det var... nice... Nicky Siano.. House... lite classics på slutet...". Maxigrillen, löken, hickan, bitterheten, taxin och hemma efter Liljeholmen. Ok, One Man Zines utsände hörde absolut ingenting av spelningen men låt oss leka fördomsfulla.

Att lämna den eklektiska baren på Mondo en lördag är inget man i regel rekommenderar. Inte bara är musiken ofta helt innehållslös, är man tjej är utsikterna att bli antastad av en braksvenne dessutom helt ok goda. Missade jag adressen till den utlovade garagehögmässan eller menade ni att jag kom hit för There But For The Grace of God och Sweet Dreams? Måste det finnas ett exponentiellt tilltagande samband mellan dansgolvets storlek och mängden bisarr och dålig musik? Stora dansgolv verkar ge DJs stora skälvan, någon slags torgskräck som gör att de måste dra igång larmet och techhousen. Problemet är inte ytterst avhängigt klubbens kapacitet. På en dålig kväll kan en DJ få stora skälvan av att spela på Mosebacke. Det är rimligt att folk förväntar sig mer när det är utsålt. Folk klättrar inte på väggarna för att höra Nights of the Jaguar.

För 17-åringens första kväll på ställe är Guidelines fantastiskt. Idag Guidelines stora golv, imorgon Guidelines lilla eklektiska golv. Om ett par veckor The Black Lodge.

Men snälla medmänniska och discjockey -- försök att bara spela bra låtar. Har du inget som man inte känner igen?

"You're over the hill right now... And you're looking for love"

Fickrugby

2004-03-03T13:57:00.000+01:00

"There was pressure there. I know he wasn't doing it accidentally. He was definitely pushing. I was disgusted. I couldn't believe it."

John Hopoate, en australiensisk rugbyspelare, blev i dagarna avstängd tolv matcher för osportsligt beteende. I stridens hetta hade han tryckt upp fingrarna mellan skinkorna på tre spelare. "I've never come across a more disgusting allegation than I've had to deal with now", förklarade en av disciplinnämndens äldre. Med Hopoates fall följer ett styvnackat försvar av heteronormen inom idrotten.

På ett mer specifikt plan knyter det (lite elegant?) an till maskulinitetsforskaren R.W. Connells teori om kroppsreflekterande praktiker. Connell illustrerar sin teori om kroppens roll i bestämmandet av sexualiteten med en samlagsscen. En man har sex med sin tjej. Hon pillar honom i rumpan och han reagerar uppskattande. I detta exempel från verkliga livet blir mannen plötsligt väldigt förvirrad över det inträffade. Utan att tidigare ha haft liknande funderingar börjar han tänka att han nog egentligen är homosexuell.

En mycket enkel sak har inträffat -- hans flickvän petade honom i rumpen. Mannen överger sin flickvän för att försöka fullfölja en homosexuell karriär, med varierande framgång. Denna omvälvande konsekvens är en följd av att mannen, liksom så många andra, tror att den man som reagerar uppskattande på penetrering är homosexuell. Att vara straight och gilla magiska fingret betyder inte att man måste lägga om kursen för hela sin sexualitet, även om kroppens upplevelse kan få oss att tro det.

Sportvärlden reagerar hårt mot det inträffade och försöker värja sig mot "homosexuella" handlingar. Idrottshallar och spelplaner världen över ska renas från allt vad bögeri heter.

"The sickest thing in sport?", utbrast The Mirror i samband med Hopoates dom för några dagar sedan. De som utsatts för Hopoates pillande försöker få honom fälld för sexuellt övergrepp. Idrottsmän, -organisationer och åskådare tar hellre ett hårt knä i skrevet. Det gör ändå mångdubbelt mer ont än lite nyfiken amatörrektologi. Hopoates sinnrika manöver framställs snabbt som något moraliskt väldigt fel och avvikande, bara för att ett finger därbak ger gaykonnotationer.

Glöm inte att ni är hetero.

De missanpassade

2004-02-27T18:12:00.000+01:00

Det har dröjt alldeles för länge innan jag började plöja igenom Joyce Carol Oates Blonde. Kanske inte så konstigt att bygga upp en viss skepsis mot en bok om Marilyn Monroe, på samma vis skulle man inte bänka sig med en dokumentärroman om Elvis i första taget ("Before Anyone did Anything - Elvis Did Everything"). Fast Blonde är underbar. Joyce Carol Oates berättelse blåser nytt liv i en legend som för mig aldrig inneburit mer än Happy Birthday Mr President och buskiskomedier på hemmafrukanalen Lifestyle i svensk kabel-tv:s barndom. I Joyce Carol Oates tappning ges Marilyn Monroe tid att vara gamla vanliga Norma Jeane Baker -- i den mån ett fosterhemsbarn med en psykiskt sjuk mor hör till vanligheterna.

Man letar efter säkerhetsbälten till läsfåtöljen när mamma Gladys tar lilla Norma Jeane på irr- och vansinnesfärder genom 30-talets Los Angeles i sin skraltiga bil. Upp- och nedför Wilshire och LaBrea, från Norma Jeanes mormor nere vid Venice Beachs heta sand, upp bland de utbrända och rökfyllda kullarna i Hollywood under Kaliforniens brännande ökenvindar. På jakt efter Pappa.

Boken är lika gripande som fiktiv. Oates dokumentära ambition: "Man bör inte söka biografiska fakta angående Marilyn Monroe i Blonde, eftersom romanen inte är tänkt som ett historiskt dokument, utan i biografier om henne". Det är säkert också därför som Blonde låter som det verkligaste som sagts om Marilyn. Just det målande, från fakta fritt kopplade berättandet, är det som ger boken sitt existensberättigande. Det som gör den större än ett genomsnittligt Elvis-dokument.

Färsk från att ha läst Gellert Tamas spännande och brett hyllade Lasermannen (som tog slut i julhandeln när jag bara hade thriller-farmor kvar!) är jag helt övertygad om att verkligheten aldrig blir bättre än dess närmast liggande fiktion. Nu har visserligen kalabaliken runt Seierstads Bokhandlaren i Kabul lagt sig, men uppståndelsen var ändå talande för begränsningarna kring dokumentärromanen och de värderingar som finns kring populärhistoria. Den där jävla Arn kan hitta på vilken skit som helst, men så fort som Seierstad flexar lite i empirin (om hon nu ens gjorde det) så tar det hus i helvete hos Guillous. Fy. Givetvis bara för att Åsne Seierstad är kvinna, ung och behandlar ett ämne som ligger lite för nära i tiden. Tamas berättelse har visserligen tio på nacken men där används alla försök till falsifiering (Bert Karlsson och Ian Wachtmeister) som marknadsföring, insprängt bland recensionscitaten.

Jag måste återgå till fredagsölen här hos J i Butiken. Det var trevliga kunder här idag, vi drack bärsen och pratade Lost in Translation, för/emot ur ett kvinnoperspektiv med J.S. och hennes vän. J.S. sa att hon noga följer One Man Zine. Tack!

Make blog, not war

2004-02-26T14:06:00.000+01:00

Under denna och kommande vecka är One Man Zine på väg till nya lokaler. Lite marigt att skriva nu, för närvarande ligger redaktionen nedpackad i torn av flyttlådor.

Under veckan har Bush skärpt tonen mot de delstater som tillåter gayäktenskap. Gavin Newsom, alla tittar på dig. Demokraternas främste kandidat John Kerry har en mer frisinnad inställning i frågan och är i alla fall principiellt för homosexuellas rätt till partnerskapsregistrering (men mot gayäktenskap). Det hela förvandlas till valrörelsens stora fråga, och skuggar utredningen av Irakkriget (och var har de gömt Saddam?).

I cirkeln kring O-Dubs Pop Life (se länk till höger) höjs röster i försvar av gay-/queerrörelsens anspråk på att jämställa sin kamp för lika rättigheter med medborgarrättsrörelsens. Detta blygsamma anspråk handlar alltså inte i huvudsak om att driva igenom någon särskild förändring, annat än att gay-/queerrörelsens ska behandlas på lika villkor som andra intressegrupper.

Som genusvetare får man lära sig att gayrörelsen mer eller mindre trädde fram i harmoni med medborgarrättsrörelsen på 60-talet. Den här debatten visar ju på något helt annat. Sannolikt är det inte första gången det skär sig mellan medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen. Jag kan inte föreställa mig att Nation of Islam någonsin haft gay liberation särskilt högt upp på sin önskelista. Omvänt har gayrörelsen en dokumenterad tradition av att ibland agera uteslutande mot feminister. Utan att låta helt uppsatshandledare måste jag säga att det vore spännande med mer utförlig forskning på området. I kampen för människors lika rättigheter är det lite som i den gamla sagan, att vissa grisar vill vara mer jämlika än andra grisar.

På tal om sagor, du minns den om trädet som föll i skogen utan att någon var där för att höra det? Vad händer när store gröne jätten Ralph Nader snubblar in i valspurten utan stöd från sitt eget parti, utan att någon är där för att bry sig? Jo, en sak händer, Sagan om de två partierna får ett olyckligt slut. Hoppas enterna kommer och styr upp det här.

Ta mig till Mardi Gras

2004-02-24T11:33:00.000+01:00

Skulle egentligen tryckt upp One Man Zines Semlatest idag. Fick dock lägga om prioriteringarna när redaktionen nåddes av beskedet om att man utlyst grå tisdag med anledning av att byråkraterna på EMI nitiskt håller fast vid rättigheterna till The White Album. Under ett dygn finns The Grey Album tillgängligt för nedladdning på ett gäng hemsidor. Ur brevsäcken drar vi ett brev från signaturen Vän av ordning.

Q: "Är detta så värst konstigt? Ingen bad ju om lov att få använda Beatles musik till The Grey Album från första början"?

A: EMI hade sannolikt sagt nej till att börja med så det ända sättet att göra det vore att göra det olagligt. Dangermouse hade varken skivbolag eller skivbolagsjurister bakom sig för att föra sin talan för projektet. Att ensam försöka cleara över tio hela samplingar från en Beatles-skiva är ett fruktlöst projekt. Majoriteten av låtarna hade aldrig godkänts på grund av textinnehållet. Hade de mot förmodan godkänts hade DM skinnats på rättigheterna till musiken, säkert fått se sitt verk beskuret och blivit ombedd att göra om de låtar som EMI nyckfullt hade tyckt inte gjorde Beatles originalmaterial rättvisa. Alla dessa förhandlingar hade sedan behövts synkas med Roc-A-Fella. Skölj och repetera.

Kort sagt, hade The Grey Album varit en laglig produkt hade den kommit ut som bonusskiva i Rhinos Jay-Z box.

Hoppas att Ghostface ändå lyckas få med sin Beatles-låt på kommande fullängdaren. Vi ber att det är EMI-juridiken som gör att den dröjer.

One Man Zines och Hylands Hörnas Lo NRG-award går denna vecka till SVTs Hjärnkontoret. För två veckor sedan uppmanades landets ungar att stänga av all onödig el. Målet var att spara 1% av Sveriges totala elförbrukning under tiden 19.00-20.00. Det fantastiska resultatet -- 326 000 besparade kWh -- blev en braksuccé som överskred målet med hela 0,38%. Åtta miljoner 40-wattslampor nära utbrändhetens gräns tackar Hjärnkontoret och landets alla barn. Detta redan klassiska ögonblick TV-historia är något att ha i åtanke nästa gång statstelevisionen och dess bildningsmål är i blåsväder.

L'Éminence Grise

2004-02-21T15:01:00.000+01:00

Detta kom just in, saxat från Creative Loafing, Atlantas motsvarighet till Nöjesguiden, 19:e Februari 2004:

"Some kid from Sweden came in here and was like, 'Hey, you guys have The Grey Album? I'll take them all,'" says store owner Robbie McWaters. "And he bought all the rest that we had in stock from us."

So, unless you are headed to Stockholm soon, you may not see a copy of The Grey Album in plain sight.

Läs hela artikeln här.

...och 'Sheed hamnade förresten i Detroit. Isiah Thomas sista bytesräd var kanske lite överilad. Om man suktar efter Rasheed måste man ha byten för att få Rasheed. Hade det varit genomförbart hade man kanske hellre tagit Rasheed Wallace än Tim Thomas.

Anar jag frustration hos Gary Payton i Los Angeles Lakers? Vad är grejen med att brottas med lilleputten Speedy Claxton? Claxton: 5'11" vs Payton: 6'4" -- hoppa på någon i din egen storlek! Payton, som i vanliga fall inte är någon elaking, har under den gångna veckan samlat uppåt $20K i böteslappar från ligan. Att bli utkastad av domaren efter att att ha bråkat med en av ligans minsta spelare är kanske illa, men att utan särskild anledning hoppa av Skills Challenge under All Star-helgen fattar jag inte.

Tänk på ungarna som vill titta när du spelar, Gary.

Inga ihopdiktade fiskehistorier i världen mäter sig med riktigt fint falskt idrottsskryt. Ungdomscoacher, domare och sekretariat brukar vara de bästa kålsuparna. Allmänt sedda som idrottens mest tragiska figurer är vi kanske något mer benägna att dra till med en oäkta idrottsbravad. Bara för att för ett ögonblick få känna segerns sötma på toppen av prispallen. Man kunde ju trott att Lars kunde nöjt sig med att nomineras (och senare vinna) rollen som vänsterpartiets partiledare. Men icke. Veckans Wackest går till Lasse Ohly, som alltså inte lirat fotboll tillsammans med Nacka. Liar Liar!

Till mitt stora nöje hade kampanjen Utan Bilen Stannar Sverige blivit hårt adbustad vid Stadions t-bana. Motormännens och Bil Swedens kampanj för mer bilism är illa maskerad som jämställdhetskampanj. Enligt kampanjen ligger nyckeln till jämställdhet i möjligheten att använda bil. Lustigt, har alltid trott att det var saker som en ojämn lönepolitik och föreställningen om bilinnehav som något typiskt "manligt" som låg till grund för den öjämna könsfördelningen bland chaufförer. Titta på en bilmässa -- räkna antalet kvinnliga närvarande som inte åmar sig i kortkort på motorhuvar. Andra nyckelbegrepp här är förresten samåkning, miljövänliga bränslen och kollektivtrafik.

Ni som befinner er i Stockholmsområdet -- jag kan varmt rekommendera att ni tar er upp till Mosebacke ikväll. Jag spelar skivor från nio till ett, Södrans bartenders blandar groggen och sen går vi mjuka och fina och kollar in Cosmo på Mondo.

"RIAA! Brainfreeze! Släpp den där CD:n!"

2004-02-19T12:25:00.000+01:00

Så upphovsrättskaoset hann ikapp Dangermouse The Grey Album till slut. Trogna läsare minns att One Man Zine rapporterade om The Grey Album i januari. Skivan är DJ Dangermouse mash-up av The Black Album och The White Album. Till slut fick Jay-Z nys om det och... nä! .. det var EMI som skickade cease & desist-ordern för The Fab Fours räkning. Tack till Quickstrike-Johan för nyheten. Tack till Johans lillebror Quickstrike-Petter som ryckte åt sig nio ex av CD:n i Atlanta till hela familjen. Yay! På tal om Atlanta, vad sägs om nyförvärvet Rasheed Wallace - NBA:s hetaste potatis? Det var lustigt att se bilderna av Wallace i en purfärsk Atlanta Hawks t-shirt med pressvecken intakta, och tänka att han kanske bara är med Hawks i några dagar innan han flyger vidare. De gjorde sig i all fall besväret att trycka en matchtröja åt honom. Han gjorde tjugo poäng i förlusten mot New Jersey. Byts Wallace har han spelat en match med Atlanta. Rykten går också heta (för vilken gång i ordningen?) att Allen Iversons kontrakt är tillgängligt...

Du vet det är halvtid

2004-02-17T19:47:00.000+01:00

Dammet lägger sig runt Staples Center. I Los Angeles är All-Star helgen över, liksom första hälften av NBA-säsongen. På andra sidan jorden sätter sig One Man Zine ned för att sammanfatta läget ligan runt, utifrån några torftiga ESPN Motion och Real Media-klipp. Men det blev så svårt att tänka på bara basket.

I Western Conference uppträdde Kobe Bryant som starter. Han hade röstats fram av alla de fans som stödjer och älskar Kobe Bryant.

Kobe Bryant står anklagad för våldtäkt på en 19-årig hotellanställd på ett spa i Colorado där han vistades i somras för operation och rehabilitering av en skada. Under basketsäsongen som följt har han varvat närvaron i domstol med att spela, vara skadad tillsammans med Shaq och Mailman och titta på ett Lakers som staplar förluster med ligans mest skakiga andrafemma på plan.

Kobe Bryant medgav snart att han hade haft samlag med den hotellanställda kvinnan på sitt hotellrum. Just den sakspecifika frågan är åtminstone avklarad. Kvinnan har hävdat att hon medgav till att kyssas men inte till samlag. Blev hon våldtagen? Är det möjligen viktigare att fråga sig om hon känner hon sig våldtagen?

Döm själv, alla andra gör det.

Vid det här laget är fallet Bryant redan mycket invecklat. Det mest förvånandvärda hittills har nog varit de utfall som försvaret gjort för att försöka ogiltigförklara Colorados "rape shield"-lag som icke-konstitutionell. Lagen finns till för att skydda kärandens sexuella historik från att användas som bevisföring i rättegång, eftersom den inte har någon relevans för den aktuella prövningen.

Varför hör man så mycket från Kobe Bryants försvarare och så lite från åklagaren? Delvis beror det på att försvaret har en större budget och ibland verkar ha som taktik att närmast dränka käranden (Staten Colorado) i berg av tidskrävande bilagor och hemställningar. Den om rape shield-lagen är den senast mest uppmärksammade. Dels ligger allmänhetens intresse helt i att få ut mesta möjliga underhållning av största möjliga mediaparad runt den berömde svaranden Kobe Bryant.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag vore bättre själv. Jag satt i trekvart och tittade på en direktsänding av hur Kobe Bryants SUV:ar stod parkerade med mörktonade rutor utanför domstolen i Eagle, Colorado (Kobe lurade pressuppbådet och gick in bakvägen av "säkerhetsskäl").

Bristerna i rape shield-lagen blir extra tydliga när försvaret för fram konfidentiell dokumentation som bevis, nämligen information som har att göra med kvinnans självmordsförsök. Allt syftar till att socialt brännmärka henne som en okontrollerad hysterika. Bland annat argumenterar Bryants försvarare för att kvinnan gjort avkall på att informationen ska betraktas som konfidentiell i och med att hon talat med några vänner och bekanta om de personliga problem hon hade, saker som alltså finns i de aktuella dokumenten.

Försvaret gör sitt bästa för att konstruera olika dolda agendor bakom kvinnans stämningsansökan. I en första tappning hävdade man att hon försökte få uppmärksamhet från sin före detta pojkvän. Den andra varianten handlade mer eller mindre uttalat om att hon var ute efter pengar.

Det ser ut som att Bryants försvarare gör sitt bästa för att spela åklagare.

Försvarets taktik får också önskade effekter. De budskap som media får från rättegången handlar mer än något annat om vilka aspekter av kvinnan som får tas med i bevisföringen. "Får man ta med att hon försökt begå självmord? Att hon sökt hjälp? Att hon nyss kommit ur ett havererat förhållande?". När rätten tar ställning till dubiöst bevismaterial sker det bakom lykta dörrar, det gäller material från såväl åklagare som försvar. Men det viktiga är att rubrikerna bara handlar om det bevismaterial som rör kvinnan. Medan till exempel en omtvistad tröja tillhörande Bryant, som antas vara befläckad med kvinnans blod, ägnas extremt lite uppmärksamhet i media. Trots att sådant eventuellt bevismaterial verkar väsentligt mer relevant för utgången av fallet än till exempel det faktum att den 19-åriga hotellanställda åt antidepressiva tabletter.

Den nyhetsvärderingen återspeglas inte alls i rapporteringen kring fallet.

Bryants försvar är ofta måna att få rätten att se till det "unika" i just detta fall. Till exempel försöker det kriscentra som kvinnan sökte hjälp hos att vägra lämna ut hennes journaler. Detta med hänsyn till att tjejer i framtiden överhuvudtaget ska våga söka hjälp hos dem efter övergrepp. Då ber Bryants försvarare domstolen att bortse från den "politiska agenda" som de menar att kvinnomottagningen bedriver -- ett argument som för övrigt applåderas av juridiska bedömare.

Å ena sidan det brett generaliserande -- "Vita kvinnor anklagar ofta svarta atleter för våldtäkt på falska grunder" - a/k/a the race card. Å andra sidan försvaret av det sakspecifika -- att inte bedriva en allmän "politisk agenda" i rätten.

Bevisföringen är ett komplext virrvarr av privat, politiskt och institution. Rape shield-lagen krackelerar långsamt. I den form som detta våldtäktsmål (och åtskilligt fler) bedrivs blir det tydligt hur kvinnlig sexualitet bestäms utifrån åtskilligt fler faktorer än den manliga. I det här rättsliga förspelet pågår till exempel ingen som helst motsvarande spekulativ diskussion om vilka frustrationer Kobe Bryant burit på under sin konvalecens, Lakers allt sämre resultat, oron inför att gå in i free agency på den nyckfulla spelarmarknaden i NBA nästa säsong och så vidare. Kasta vilken skit som helst och se vad som fastnar.

Det enda man hör när man följer det här fallet är hur mängder med obehagliga fördomar om kvinnlig sexualitet som något oformligt och nyckfullt bubblar till ytan.

Jag ville egentligen skriva om min kärlek till spelet. Om de där klippen från All Star-matchen där Shaq ångar fram som en atletisk Belgian Blue och tjongar in säsongens mest överdrivna dunk. Jag ville skriva om Allen Iversons smörpass via plankan och om hur Eastern Conference har mindre game men större själ. För spelet handlar ju någonstans om själ.

Nästa säsong byter jag till college-basket. Den är inte lika förstörd av stora egon.

...i high school, där spelar de basket med hjärta.

...kindergarten?

British Madlib Invasion!

2004-02-16T14:41:00.000+01:00

Vinterterminen sista året på gymnasiet ägnade jag kvällarna åt en kurs i musikproduktion. De ljudisolerande glasdörrarna, heltäckningsmattan i nylon och den ständiga närvaron av Christian Falk i ett av studiorummen hindrande inte att de långa kvällspassen framstod som ett intensivt och dyrt seglarläger för soon-to-be diplomerade musikmakare.

Våra sjökort navigerade oss i harmonilära, ljudvågorna böljade och vår färdbeskrivning var simpel och koncis -- "Det finns inga regler, det finns bara guidelines" (om du inte redan kände till det så vet du nu varifrån mina kurskamrater i gamla Slippery People tog namnet till klubbkvällen med samma namn).

Ett annat favorituttryck som vår härdade ljudlärare Jens gillade att använda var "Flash And The Pan". Han sa alltid Flash And The Pan när han skulle sätta ord på något som lät "konstigt". Om en producent mot förmodan skulle komma på att spela in sång genom en telefonlur innebar till exempel det att det lät väldigt Flash And The Pan. Samma sak gällde musik som spelades in under medvetet sjabbiga förhållanden; Flash And The Pan -- det där lilla extra som är för stort för att rymmas i Guidelines.

Flash And The Pan har för länge sedan stigmatiseras som den vänt klingande alt-countryns och folkrockens lönnfeta ärkefiende. Det är svårt att göra sig populär på att flirta med tanken på en återupprättelse för originalhjältarna inom British Invasion och hårdrock. Jag känner mig som den siste ateisten på församlingsgården i Knutby när jag säger det: Iron Butterfly. Runtomkring mig sjungs den försiktiga folkrockens lov i klara stämmor. Med inslag av tamburin.

Jag tänker förstås på första avsnittet av This Is Our Music. MTV-programmet om sympatiska CD-r-album från Fife som spelas in på små portamaskiner. Jag talar om fina melodier som ofta bagatelliseras av konventionella, hastigt gjorda och lite platta inspelningar.

Tyvärr blir det ofta så, när folk berättar att de gjort 30 skivor senaste veckan på en minidiscporta, att Almost Famous-traditionalisten inom mig längtar tillbaks till en tid när rockjournalister, rockmusiker och groupies alla hade sina klart definierade roller -- om än bara i Lester Bangs huvud. Ibland är det tvunget dags för en nostalgipaus. Dags för lite eftertanke, lite albumrock. Dags för lite ekokammare, lite 48 kanalers rullband. Åtminstone kan man väl tänka och skapa i de banorna, trots att man spelar in hemma?

Som Madlib och MF Doom gör på Madvillain-skivan. När Madlibs överdrivna stereopanoreringar dyker in (ljudlärar-Jens: ”dikt höger, dikt vänster”) påminns jag genast om Madlibs nära band till tung syrarock -- ett varierat sätt att producera musik på. Madlibs pappa Otis Jackson Sr var väl bekant med HB Barnum som arrangerade åt David Axelrod. Madlib räknar i princip alltid Axelrod till en av sina stora inspirationskällor och de har haft flera tillfällen att utbyta produktionserfarenheter.

Medan Axelrod är van vid stora orkesterdiken spelade Madlib in sin bästa skiva The Unseen med hjälp av ett 8-kanaligt mixerbord som kostade 50 dollar. Den lika klassiska Lootpack-skivan mastrades från en kassett. (Ljudlärar-Jens: ”Jaha, och sen har vi kassett också och jag menar det går inte att mastra från kassett så de kan ni ha när ni cirkulerar demos. Om någon gör en skiva med ditt material från en kassett så är det mer deras förlust än din”).

Madlib kombinerar experimentlustan från hemmet med ljudskulpturkonsten från de stora studiosalarna. Han rider just nu en våg som leder bort från det allra mest okritiskt inspelade och utgivna YNQ-materialet. När Madlib nyligen gjorde musik med Declaime (särskilt tänker jag på skönt halvsjungna Enjoy Your Stay) lät det som när Timbaland gjorde I'll Be Around (om Cee-Lo hade haft andra sångkvaliteter än de som låter som en sönderboxad Phife Dawg). Remixen på Madvillains Money Folder hade intensiv knorrbas och ett ryckigt Bad Boy For Life-gung. Den hade MF Doom i mikrofonbåset.

Det som kanske varit mest anmärkningsvärt under MF Dooms senaste fem år som soloartist är att han använt sig av en mångfald, sinsemellan väldigt varierade producenter. Han har gjort det utan att skivorna blivit lidande och samtidigt skrivit in sig i hip hop-historien med sina egna patenterade fluffiga 80s soul-loopar.

På King Gheedorahs (Take Me To Your Leader) bjöd han in Monster Island Czars och gjorde förra årets allra mysigaste hip hop-album, musik som lät som en beatpoesi-läsning i en arkadhall full av gamla sidoscrollande shoot em up-spel. Tillsammans med Rodan från M.I.C. återupplivade han KMD med låten Sorceress. Som Viktor Vaughn hade han en av förra årets bästa hip hop-duetter med Apani B Fly i Let Me Watch.

På Madvillainy testar Madlib och MF Doom flera för mig helt nya produktionsvarianter -- bland annat tycker jag att några låtar, som Raid, Curls och Shadows of Tomorrow svajar betänkligt i tonhöjden. Jag har inte haft möjlighet att jämföra med den kommersiella relasen än men jag tycker att det låter bra.

Den som tar sig an skivan som Murhpy Lee (”What the hook gonna be?”) blir sannolikt besvikna. Det finns inga refränger, bara långa monologer av MF Doom och några väl valda gästtalare. Det är singelbefriad, väldigt albumbaserad hip hop som kan hoppa över stora byggnader, i ett enda hopp. Jag tror inte det går att stoppa den.

Raimonds Jumikis död

2004-02-12T10:11:00.003+01:00

Det känns som en evighet sen. 1993 -- när pappa fortfarande kallade basket för korgboll och Fryshuset fortfarande låg i Norra Hammarbyhamnen -- då hände något som sände en chockvåg genom basketvärlden. Under Boston Celtics första slutspelsmatch för säsongen tystade All Star-spelaren Reggie Lewis fansen när han segnade ner på Boston Gardens rutiga parkett. Lewis överlevde den dramatiska händelsen. En undersökning diagnostiserade honom med hjärtfel. En tid senare återvände han för en spontan matchning i en gymnastikhall, en anstränging med ödesdigra konsekvenser. Reggie Lewis dog i en hjärtattack. Idag är han ihågkommen såväl för sina insatser på såväl som utanför planen. Reggie var en omtyckt och aktiv person också i sitt arbete med Bostons ungdomar.

I ungdomsprogrammet Reggie Lewis Peer Leadership bekämpar man sedan starten 1989 både HIV och homofobi, samtidigt som ungdomar engageras i såväl teaterpjäser och, förstås, mängder med basketmatcher.

I ett omfattande rättsdrama, som ännu pågick i slutet av förra året, driver Lewis änka en skadeståndsprocess mot de läkare som behandlade hennes man.

För några dagar sedan, lite mer än tio år efter Reggie Lewis död, föll 23-årige Raimonds Jumikis också offer för sin kärlek till spelet. Trots att han enligt obekräftade rapporter lär ha varit medveten om sitt sviktande hjärttillstånd, gav han sig för sista gången ut på en basketplan.

I tragedin sluter Basketligans fula ankunge Akropol alla Rinkebys sorgsna ungdomar till sig -- under ett par allt vitare svanvingar. Raimonds Jumikis spelade en viktig roll i förändringen av Akropol genom att föra till en ännu större självkänsla till en redan passionerad basketförening. Detta gjorde han genom sin vänliga framtoning -- inte bara genom sin egen basketkunnighet -- utan också sin önskan att förmedla den i ett uppskattat dagligarbete med Rinkebys ungdomar.

Första ungdomsmatchen mot Akropol är i högre grad än man kan tro ett vägskäl i en innerstadsknattes karriär inom basket. Ofta är konfrontationen med akropolsk styrka och passion nog för att många ska lägga basketdojorna på hyllan. Det är förstås svårt att tala om sådana saker utan att förfalla till någon patologisk mystifiering av förortens väsen. Låt oss säga att jag talar av egen erfarenhet. Akropol har något speciellt.

Öppna senaste dagarnas sportsidor så tror jag att också den oinitierade förstår vad jag talar om. Gå på en ungdomsmatch med Akropol och titta. Det finns en alldeles särskild europeisk slitvargskänsla i Akropols basket. En kärlek och samhörighetskänsla som aldrig gör sig så starkt påmind som nu, i sorgen kring det plötsliga tomrummet efter en av dess starkast brinnande drivkrafter.

Raimonds Jumikis blev 23 år gammal.

Rättvisa har skipats

2004-02-10T01:41:00.000+01:00

One Man Zine gratulerar Hundarna från Söder till grammisutmärkelsen 2004!

Grammisen blev också en tillställning som kommer att kommas ihåg för att The Knife återupplivade den välbeprövade gorillakuppen. I protest mot den mansdominerade skivbolagsbranschen emottogs The Knifes pris av ett par anonyma gorillor.

Huvudtitel: Guerrilla Girls
Beskrivning: The Guerrilla Girls, established in 1985 and still going strong in the 21st century, are a group of women artists, writers, performers and film makers who fight discrimination. Dubbing ourselves the conscience of culture, we declare ourselves feminist counterparts to the mostly male tradition of anonymous do-gooders like Robin Hood, Batman, and the Lone Ranger. We wear gorilla masks to focus on the issues rather than our personalities. We use humor to convey information, provoke discussion, and show that feminists can be funny. In 17 years we have produced over 80 posters, printed projects, and actions that expose sexism and racism in politics, the art world and the culture at large. (Från KvinnWebb, Kvinnhistoriska samlingarna, Göteborgs Universitet)

"'You got served -- If you want respect you've got to take it'/.../ You know how I like it baby... Straight hood."

Fyra nyanser av DN-sionism

2004-02-08T18:41:00.000+01:00

Gratis inträde på Historiska Muséet idag. Min sidekick Robin och jag hoppade in i onemanmobilen för att titta in på omskrivna Making Differences. Säkerhetsvakter med öronsnäckor och glada chokladdrickande söndagsfamiljer ramade in Philip Blenkinsops överrumplande och alarmerande fotografier av det förföljda Hmong-folket i Laos. Vi var bägge intresserade av att tala med paret Feiler, som själva var närvarande vid utställningen och dessutom hade skrivit en avsiktsförklaring till sitt verk "Snow White and The Madness of Truth". Jag var inte hemma när den här debatten var som mest aktuell, så snälla ha överseende om det här låter som en massa gamla upprepningar.

Verket som heter Snow White and The Madness of Truth föreställer alltså fotografiet av en kvinnlig självmordsbombare. Fotot flyter på en flotte i en damm av blod. Verket är starkt upplyst på Historiska Museets innergård. Det snöade effektfullt över den rektangulära dammen. Flotten med fotot av den palestinska kvinnan flöt över det rödfärgade vattnet.

Borde tagit tillfället att själv prata med Dror Feiler om verket men ville inte vara alltför påträngande. Ångrade detta lite efteråt eftersom verket, sammantaget med den israeliska diplomaten Zvi Mazels häftiga reaktion och sabotage ju väckt så många frågor.

"Vi vill gestalta det obegripliga" säger paret Feiler i sin skrivelse. De förklarar att deras verk inte "glorifierar eller förhärligar" /.../ "varken självmordsbombare eller mord på oskyldiga människor". Strävan ligger istället, enligt Feilers, att förstå vilka mekanismer som driver fram en sådan våldsspiral.

När jag ser på verket ser jag hur det möjligen problematiserar detta. Jag ser inte, som den israeliska diplomaten gjorde, ett direkt förhärligande av terrorism. Terrorism är ju ett begrepp som fritt används för att rättfärdiga ockupation, och måste användas sparsmakat. Det finns mycket i omständigheterna kring kvinnan som porträtteras i verket som visar på att denna form av attentat i lika hög grad handlar om en enskild individs sorg, maktlöshet och frustration. "Lämnad ensam med sin svaghet kan en människa vara i stånd till vad som helst", heter det i ett citat vid utställningens ingång, något som Feiler & Feiler också lyfter fram i sin nytillkomna avsiktsförklaring. Denna skrift betonar också vikten av artistisk frihet.

Men hur är egentligen själva kompositionen beskaffad? Ute på gården läser jag texten som tillhör installationen. Texten är skriven på ett slags "cross cutting"-manér med fragment ur sagan om Snövit varvat med den kvinnliga självmordsbombarens sista tid i livet. Genast blir man misstänksam mot den neutralitet som Feiler & Feiler på något vis gör anspråk på. Kvinnans bakgrund är tragisk, hennes man blev skjuten av israeliska styrkor strax innan de skulle förlovas.

Detta perspektivval är väl också det som genast avslöjar konstnärernas sympatier -- en palestinsk självmordsbombare skildras i ur sitt eget perspektiv, utifrån sina egna lidanden -- istället (som annars brukligt) samvetslösa fundamentalister. Det står i texten att hon mördade 19 oskyldiga civila i Haifa "och visst gråter många människor nu: Zer Avivs familj, Almogs familj och alla släktingar och vänner till de döda och skadade". De döda civila israelerna avhandlas i bisatsform. Kvinnan är berättelsens subjekt.

Feilers talar om att skildra "det obegripliga". I själva verket tar de med sig flera färdiga åskådningar när de tar sig an en sådan uppgift. Jag upplever att kvinnans öde skildras med viss empati och värme. Verket kan tolkas som att Israel är en ockupationsmakt som bekämpas av "hjältemodiga" palestinska rebeller. Kanske var det också det som väckte anstöt hos den israeliska diplomaten.

Ytterligare citat från Feiler & Feilers tankesmedja: "Tänk tanken att det var Israels premiärminister som var på båten och att texten handlade om palestinska barn. Vi har svårt att tro att det skulle kallas för ett glorifierande av Ariel Sharon", argumenterar paret i sin extraskrivelse. Ett litet tankefel -- det är inte riktigt jämförbart. Ursprungsvarianten av verket skildrar kvinnan på flotten och texten är (för att för argumentets skull dra saken till sin spets) en slags "ömmande hjältesaga" om denna kvinna, inte hennes offer.

Alltså, det omvända exemplet skulle skildra Ariel Sharon på en flotte i en pool av blod med en text som handlar om hur Ariel Sharon plågas av inre demoner i en tvivelstyngd men enveten kamp för Israels sak. Skulle det betraktas som ett glorifierande av Ariel Sharon? Ja, kanske för en fundamentalistisk palestinier. Men viktigare ändå är att jämförelsen till en början inte är jämbördig med originalet, helt enkelt på grund av den maktdimension Sharon tillför exemplet. Det går i princip inte att i konst glorifiera vare sig Sharon eller Israel eftersom konflikten utkämpas ur så materiellt och kulturellt ojämlika förhållanden.

Jag förstår att paret Feiler känner sig utsatta när de konfronteras med vad de upplever som pådyvlade tolkningar av deras konst. Konst ska inte behöva förvandlas till slagträ för allt möjligt men kan för den sakens skull heller inte friskriva sig politisk prövning.

Du får gärna trycka till i den nytillkomna kommentarssektionen om du vill bita tillbaks.

Laserdunksmannen

2004-02-07T21:56:00.000+01:00

Min magisteruppsats handlar om privat samlande. Eller den ska göra det, om den vill bli klar någon gång. Mitt kanske allvarligaste problem är att komma loss från eBay, som är tänkt som en del i studien. Häromveckan tänkte jag utveckla min studie till en fenomenoligsk, djupt deltagande nivå. Jag investerade i ett par Michael Desmond-designade Nike Laser Dunk mer än jag egentligen behövde för att se vad som hände om man la upp dem på eBay. Alltså jo, i rent vetenskapligt syfte.

Hade tyvärr inte råd att ligga ute med pengar för experimentet så jag fick skamset returnera dem idag.

I andra skorelaterade äventyr... Jagade ett par Espo-designade Air Force II under USA-resan och låg ett steg efter hela tiden. På Nort 235 hade de precis tagit slut i min (stora) storlek veckan innan. Skiten var lika undslippande som Saddam. Esposarna är ett par genomskinliga skor -- föreställ dig de randiga/prickiga strumpkombinationerna. I storlek 48.5.

Har märkt ett par saker i samband med Nikes förra trippelrelease, den som Espos babyblå leksakskänga alltå ingick i. Dels att Halle Berrys dumma Nike Rift-sko var så ful att den fortfarande finns att köpa i retail. Dels att Pharrell-skon förekommer i mindre utsträckning på eBay än Espos. Veteranerna viskar att marknaden mättas av alla Nike-exklusiver.

Disclaimer:
"And I'm a Nike head / I wear chains that excite the feds"

Skokonflikten tätnar -- Pharrell har en design på gång för Reebok. Shawn Carter har som bekant redan släppt sin. Lyssnade på Get Your Mind Right Mami idag... minns du hur det hette "Say bye to Reebok / Say hi to Chanel"? Shawn varken gillar eller bär sina skor. Kolla bara in den här fina artikeln i Village Voice.

Jag mötte Latin Kings vid Reeboks utställningsmonter när Jiggas dosor lanserades på ett mediakalas i somras. På frågan om inte de också borde ha en egendesignad doja svarade Salla i klassisk Botkyrka Stylee: "Visst, typ ett par tofflor".

EDIT: Har lagt till ovedersägliga skärmdumpsbevis på mina 321 poäng i pingubaseball original. Spelet är tyvärr borta nu. Google är din vän, du kan hitta nya varianter av pingubaseball på andra håll. En Shockwave-klassiser på vintertema är förstås Snowcraft.

Flera anledningar än eBay till att uppsatsen rör sig långsamt, alltså...

Nytt från och med idag är en liten tiggarknapp i marginalen. Om mina keffiga HTML-skills tillåter.

Fridens.

Hagström Bush Edition II

2004-02-06T02:07:00.000+01:00

Fastnade för en stund i ett lånat ex av nummer fyra av tidningen Sex. Utöver hyggliga texter om Mark Ryden och Stina Nordenstam, bjuds läsaren på en entusiastiskt författad intervju med Karl-Erik Hagström, direktören bakom Älvdalens stolthet Hagström gitarrer (som såväl Jimi Hendrix som Elvis Presley och Kurt Cobarn haft nöjet att spela på). Artikeln, skriven av en av killarna i Dr Kosmos, ryggar inte för att gå in på detaljnivå. Jag hoppas verkligen att redigeringen är medvetet gjord med lösa tyglar och inte bara ett resultat av stress före pressläggning (något som redaktionen här på One Man Zine dessvärre ofta drabbas av).

Artikeln om Karl Erik Hagström är något av den bästa svenska musikbevakning jag läst hittills i år. Detta just för att den vågar dröja sig kvar i detaljrikedomen. Frågorna handlar till exempel om vilken lackblandning som användes för att behandla vissa Hagströmgitarrer och ägnar betydande tid att utröna syftet med de i sammanhanget egentligen bagatellartade synthgitarrerna Swede Patch och Patch 2000.

Ett par citat låter dessvärre ana att Karl Erik själv är mer gubbsjuk än rock'n'roll (även om det ena inte behöver utesluta det andra). Kanske är inte intervjuobjektet lika intressant som intervjuarens passion för ämnet? Artikeln nämner bland annat effektenheter och rullbandsekon av fabrikatet Hagström. Rockgitarrbutiken där jag bor har några sådana som står och dammar -- utförligare efterforskning i ämnet verkar nödvändig.

Förresten, om uppsatsen i den där länken -- fick killen som skrev den 60 poäng i musikvetenskap för ett arbete på knappt lika många sidor?

Innan jag lade ifrån mig Sex läste jag om hur lowbrow-konstnären Mark Ryden uppgivet följde prylar som bar hans namn på eBay. Det var extra passande då att Mamma eBay -- Meg Whitman -- var på Oprah Winfrey Show minuten senare och lärde Oprah hur man bäst säljer på auktionssajten.

I stort sett kan Megs råd sammanfattas med.... 1. Lägg ut varan till ett lågt pris utan ett "reserve price" för att attrahera flera spekulanter (se även borättsmarknaden i Stockholm) 2. Se till att du har Oprah Winfreys autograf på det du säljer.

Det var med inte så lite stolthet i rösten som Oprahs gäster i just detta program påannonserades. Temat var framgångsika kvinnor, och ingen kvinna är mer framgångsrik just nu än president Bushs "National Security Advisor", Dr. Condoleezza Rice. Om jag inte minns fel så påannonserades eBay-Meg som världens näst mäktigaste och Vita Huset-Condoleezza som världens allra mäktigaste kvinna -- ett exklusivt sällskap i studion för inspelningen av den här tv-showen!

Med ett uttalande från samtidssatirikern och serietecknaren Aaron McGruder färskt i minnet var det mest ett litet ord som ringde i huvudet under den långa mysiga intervjun: Mördare.

Aaron McGruders serie (Boondocks) syns bland annat på Okayplayer. På sidans forum skymtades nyligen ett längre inlägg av Questlove där han förklarar varför han skulle rösta på Jonh Kerry, demokraternas just nu ledande kandidat. Men i en tid när rättssäkerheten för samkönat partnerskap under den senaste tiden blivit allt svagare i USA, känns det obehagligt att folk ska behöva rösta på någon som fortfarande är negativt inställd till homosexuell samlevnad bara för att bli av med Bush.

Fanns det då något som Condoleezza kunde berätta om Bush som vi dödliga inte känner till? Jo, tydligen äter han väldigt snabbt.

Förmodligen är det som jag misstänkt hela tiden. Mannen är bodysnatchad.

Demokraternas lustigaste kandidat, pastor Al Sharpton, har nu sjunkit tillbaka i någon mer allmän kommentatorsroll i amerikanska nyhetssändingar. Samme Al Sharpton finns krediterad på inspelningar av James Brown. Framförallt var Al Sharpton road manager åt the JB i funkens heyday. Vore det inte för gamla spretiga uttalandena om judar och hans gamla slibbiga mustasch hade han kanske fått min röst.

Förresten, var registrerar man sig?

One Man Zine-läsarna rasar: "Fel låt vann".

2004-02-04T15:50:00.000+01:00

Under tiden jag har suttit blomvakt åt min bortresta kompis jättefikus, har jag hunnit smälta vinnarna i Manifest 2004. Jag hoppades verkligen på Speech Defect och Hundarna Från Söder. Inte så konstigt kanske, då det trots allt rör sig om min familj och mina bästa vänner.

Hip hop-vinnaren Chords debut emottogs ovanligt väl för att vara en så pass blek historia (han vann Manifest 2004 för bästa hip hop-album). Kan man inte få ihop något musikaliskt eller textmässigt egensinnigt har man mycket att tjäna på att få turnera som Timbuktus protégé. Exakt var på skivan hörde juryn den "heta politik" det vurmas för i motiveringen? Att Hundarna från Söder fick stryka på tassen i kategorin house för lite simplare sydsvenska vinnaren Plej kan väl bara förklaras med att Hundarnas album (som segnat fast lite i Bonniers sega promotionapparat) knappt nått ut till alla jurymedlemmarna. Antingen det, eller så har söderidolerna fallit offer för det rykte som gör gällande att de har goda utsikter att kamma hem en hel grammis. Då skulle Manifestjuryn (om jag nu fortsätter detta spekulativa spår) drivits av att lyfta fram något helt annat för att visa på sin egna, från övriga intressen fristående bedömning.

Det går ju liksom inte att låta någon annan än mina favoriter (släkt och vänner) vinna det här priset.

Som "oberoende musikpris" konfronteras Manifest med åtskilliga invecklade fallgropar. Jag är aningen skeptisk till hur somliga av dessa hanteras. Bland annat kastar en artikel i Femkul en del feministiskt ljus över könsfördelningen under förra årets utdelning av samma pris. Kvoteringsproblematiken är egentligen alldeles för stor för att rymmas här men i Femkuls artikel märks till exempel behovet av att föra fram fler (inkvoterade) kvinnliga förebilder. Även om artikeln bland annat saknar en kommentar kring juryns sammansättning håller jag med om att detta är viktigt -- kvinnlig närvaro leder rimligen till att fler kvinnliga förebilder träder fram, med fler kvinnliga skivbolagsdirektörer, fler självständiga kvinnliga artister och proffstyckare.

Sophie Rimheden vann priset i genren (?) postrock-/electronica för en kitschig 80-tals replika av Madonna med större basgångar, fler ljudexplosioner och arrytmiskt hackad sång. Här tycker jag att det är positivt att juryn lyfter fram en tjej, men bredvid The Soft Pink Truth blir Sophie Rimheden svensk alldaglig electroclash. Det är åtminstone mitt mest bestående intryck av hennes musik. Även Karin Dreijers The Knife belönades.

Manifest 2004 har redan fått sig en känga för den sneda könsfördelningen bland vinnarna. Men kvotering i all ära, hur ser den fundamentala problematiken ut? Utan att göra anspråk på att var heltäckande vill jag ändå vidga de kommentarer som fällts i ovan länkade artiklar.

Det mest naggande problemet i genusfrågan ligger för mig mer i hur det estetiska värdet av musik fastslås och definieras. Bara i den här artikeln har jag redan hunnit svänga mig åtskilligt med mina egna bedömningar av ett gäng artister. Det kan väl sägas att all musik, såväl postrock som house och hiphop, bär på sig sådana mängder med manligt fördefinierade mallar och krav att en kvinnlig utövare (eller kritiker) i utgångsläget, i en manligt dominerad kultur, behöver anamma i princip samtliga dessa "manliga" verktyg för att skapa en förståelsegrund kring "estetisk kvalitet".

Postmodernistisk feminism sysselsätter sig just med något som liknar detta allra mest grundläggande -- att den manliga överordningen i grunden härrör ur språket självt, och att den enda genuint framgångsrika feministiska strategin ligger i att uppfinna ett nytt språk.

Låt ett enkelt hip hop-exempel förtydliga själva kruxet här. I min mening är förutsättningarna för att en feministisk hip hop-artist eller -grupp ska kunna fungera väldigt begränsade.

Min erfarenhet säger mig att hip hop som musikstil lämpar sig illa för subversiv feministisk humor. Ett exempel här är till exempel gruppen D Mutant och Y Puss satir- och nödrimskalas. Duons framträdande (en trio när jag såg dem på Medborgarhuset med DJ Punanny) ledde mer och mer bort från satir till att i allt högre grad göra anspråk på genuin artistisk färdighet -- att hävda sig som faktiska rappare mer än feminister. Jag hör protesten i deras musik mot det som Petter och Dogge sagt på skiva. Frågan är hur jag ska närma mig deras konst? Som performance är det pinsamt teatraliskt och som musik är det helt poänglöst. Jag vill inte missunna D Mutant & Y Puss en halvtimme på scen på någon kulturarfest då och då -- men de lät bara så väldigt dåligt. Jag var tvungen att fly fältet.

Kvinnliga rappare som istället försöker hävda sig mot den befintliga manliga konkurrensen på lika villkor, stöter också på problem. Det mest tydliga svenska fallet är nog Feven. Efter vissa framgångar som kvinnlig protestrappare, hamnar hon till slut i sammanhang, både på scen och skiva, med en sexistisk rappare som RZA (mitt uppe i en av sina värre Bobby Digital-chauvinistpsykoser, när allt handlar om att festa och göka). Eller ta egentligen vilken annan sexistisk manlig rappare som helst, från Bananrepubliken eller wherever. Alltid dyker det upp nån jävel som grumlar Fevens feministiska budskap och därmed, i min mening, också den i grunden positiva effekt hon skapar genom att stå på scen som rappare och kvinna. Samtidigt som hon med sin (kvinnliga påklädda) närvaro visar att utövandet av hip hop inte bör reserveras för män, eroderar hon också det fundament som musikstilen och hennes egen musik konstrueras på.

Att både Feven och D Mutant & Y Puss lider av flera musikaliska tillkortakommanden blir ett underordnat problem, på sätt och vis en konsekvens av de förhållanden under vilka de verkar. De kan, i en dystopisk syn på popmusik, aldrig själva nå in och ändra på kriterierna för vad som gör en bra artist. För i deras genre, som i så många andra, är en bra artist alltid en man.

Ett riktigt oberoende musikpris måste vara mer självreflexivt, se över vilken värdegrund som tillämpas i nomineringarna av såväl jury som artister, överväga om genrefixeringen är meningsfull (en klassiker) och kanske minst lika viktigt -- släppa kravet på att behöva släppa ett album för att bli nominerad.

Musik föds och sprattlar på singel. Visst är det så att de verkligt ihågkomna klassikerna oftast är album, men det släpps ärligt talat inte så många klassiska album att man kan rättfärdiga en hög svenska, stundtals framtvingade nomineringar bara för att man instiftat ett nytt pris. Jag och säkert många med mig upplever av olika anledningar att relationen mellan antalet singlar/album är alldeles för låg för den genomsnittlige svenske artisten. Släpptes det fler singlar skulle det bidra till att avmystifiera bilden av den Stora Artisten och göra musik och artistskrået kul och mer lättillgängligt för alla.

Under tiden... exakt när går en prisutdelning över från att vara en protest till att bli en narcissistisk självhävdelsefestival? Exakt vad för sorts "oberoende" slår Manifest 2004 egentligen ett slag för? Jämlikheten mellan könen står åtminstone inte alltför högt på agendan. Kanske handlar det mer om viljan hos några mindre förlag att få dansa med de stora elefanterna och ett uppdämt behov bland en "oberoende", företrädesvis manlig musikerkår att få del i rampljuset?

I grunden bidrar ett musikpris (som delas ut av en jury bestående av mediafigurer) bara med ytterligare en del till det stora pussel som kallas kulturbevakning. Det vore önskvärt med en mer omfångsrik problematisering av genustemat, i synnerhet i samband med ny musik och populärkultur.

Det Manifest borde syfta till är att med otippade nomineringar och vinnare mana på kulturbilagorna att flytta fram postionerna för sin bevakning. Det behövs. Ta idag till exempel, när sammanfattningen av kulturnyheterna på framsidan av dagens DN inte kunde ha varit träigare: "Den afrikanska rappen glöder" och "Alla kan tro på Matrix". Vad hände? Tog mitt tidningsbud omvägen över KBs arkiv för att ge mig en fyra år gammal DN? Vad sysslar det upplysta avantgardet med under tiden som jag pliktfullt matas information om mossiga Rough Guide-samlingar och segfilosofiska Matrix-läsningar?

Och hur kommer det sig att samma DN-tristess breder ut sig när jag läser vinnarna av vårt nya oberoende musikpris?

Korgbolldagböckerna

2004-01-30T18:33:00.000+01:00

Isiah Thomas, Hall of Fame-legendaren, nybliven General Manager för New York Knicks, berättade i en intervju hur han efter en av sina första matcher med Knicks blev bjuden på middag för att verkligen snacka basket och New York. Spike Lee, Jay-Z och Chris Rock tog entusiastiskt ut Isiah för ett långt ingående samtal -- alltså tre profilstarka Knicks-fans som alla verkar vara nöjda med Isiah på posten som chef för laget.

Vi är dessutom vana vid att se Jay-Z och tjejen courtside på Madison Square Gardens jumbotron. In i det sista trodde nog ingen att han skulle fullfölja sitt New Jersey Nets-köp. Jay-Z ingår i en investeringsgrupp ledd av Brooklyn-entreprenören Bruce Ratner. Tja, vad mer kan han säga? Han ville ha ett basketlag... Nu är det upplagt för vad vi européer kallar stenhårda derbyn, fyra stycken per (reguljär) säsong, hälften i NY Knicks Madison Square Garden, hälften i Brooklyn Nets nya arena som väntas stå klar 2006. Tja.. en ny arena. De gånger jag stått på trapporna till First Union Center och Staples Center har det varit med blandade känslor. Sportarenor av den magnituden är precis den sortens kombinerade konsumtionspalats och sporttempel som såväl Ralph Nader som Noam Chomsky specifikt uttryckt sitt starka ogillande för.

Q: Men vilket sammanträffande, varken Ralph eller Noam har gjort sig särskilt kända för sina handles, klart de inte gillar basket. Dessutom uppmuntrar proffsidrotten till motion!

A: De skulle nog inte vara särskilt länge i Who's Got Game men proffsidrott uppmuntrar väldigt många till att äta nachos och hinka budweiser. Bygg bostäder istället! Ja, i Solna också.

Så vad händer nu då -- kommer Knicks få stryk av NBA-finalisterna Nets? Hmm låt mig lägga ut texten. Knicks är, som påtalats i flera analyser, inte samma stela, långsamma överbetalda gäng som länge var allt som fanns kvar post-Patrick Ewings storhetstid. Nu är de till och med rätt roliga att titta på. Coach Lenny Wilkens har återvänt till hemstaden New York, fantastiske Stephon Marbury på point guard likaså. Och vad sägs om Anfernee Hardaway, samtidigt som de fick behålla Keith van Horn? Keith van Horn förresten, någon borde specialskriva en enmanspjäs off-off-Broadway åt Matthew Perry där han får spela Keith van Horn -- ibland ser de förbryllande lika ut. Anfernee är charmig men ser just nu lite pinnig och osäker ut -- för att inte tala om Dikemebe Mutombo -- en dokumenterad mjukis som center. Vad värre är att Allan Houston, som garanterat att laget skulle ta sig till slutspelen, har gått upp på skadelistan för obestämd framtid. Det kan visa sig ha katastrofala följder för playoff-förhoppningarna som inte brunnit så starkt i New York på flera år nu.

I övrigt händer just nu allt det som P Diddy sa att han ville göra med Knicks (när han talade om att köpa dem). Mot alla odds börjar Knicks ledning prestera på eget initiativ. Som Hall of Famern och tv-kommentatorn Bill Walton sa under en halvtidsvila i förra veckan -- "Fantasy League? Isn't that what Isiah Thomas is doing with the Knicks right now?".

Den här positiva lagstyrningen matchas denna säsong bara av Denver Nuggets.

Men det är alltså bäddat för rivalitet mellan Jason Kidd och och Stephon Marbury. Jason Kidd kom till Eastern Conference succéhistoria New Jersey Nets (snart Brooklyn Nets) genom att bytas från Phoenix mot Stephon Marbury. Jason Kidd etablerade snart stjärnstatus med Kenyon Martin och Jason Richardson i förstafemman hos Nets och nådde även finalen 2001/02. Stephon Marbury deppade ihop i Phoenix. Till de undermåliga resultaten tillkom ett rattfylleribrott med den i vanlig NBA-ordning obligatoriska offentliga bikten.

Om det inte redan framgått så ligger mina sympatier i princip odelat hos Knicks. Det spelar ingen roll hur det ser ut på pappret, eller hur karismatisk Kidds supporting cast än är (jag talar om Richard Jefferson, Kerry Kittles och Kenyon Martin som verkligen spelar fantastisk basket alla tre). Kidd är en tölp. Hur jag än försöker kan jag inte komma förbi mina topp tre anledningar till att jag inte står ut med Jason Kidd:

1. Misstänkt hustrumisshandlare -- 2001 åttalades Jason Kidd för att ha slagit sin fru Joumana.

2. Fult hem på MTV Cribs -- och för att på något vis motverka den negativa bilden av familjen Kidds dagligumgänge bjöds MTVs tittare in på en rundvandring i hans hopplöst fula amerikanska trailerpark-inredda lyxvilla. Paret Kidds lillgrabb kommer dessutom få samma grova narcissistiska störningar som hans pappa verkar ha om de inte tar ut honom ur medieljuset.

3. Dålig lögnare? -- Jason Kidd säger att han slagit sin fru. Jason Kidd säger att hans hem är fint. Jason Kidd säger att han inte hade något att göra med att coach Byron Scott sparkas trots att Nets leder Eastern Conference. Alla omständigheter pekar på att Jason Kidd är en tölp.

Se hur bra det kommer gå för Nets när Kenyon Martin och Richard Jefferson går i free agency nästa säsong. Då, hävdar de som får betalt för att förstå sig på sånt här, att Jason Kidd byts bort, bland annat på grund av ligans specialutformade skatteregler.

Det ska till att byggas mer än en arena i Brooklyn, det ska byggas ett helt nytt Nets-lag också.

Hovi papi, hoppas dina medinvesterare står för merparten av uppköpskalaset.

Go Knicks.

Grå, grå är kärleken

2004-01-29T20:55:00.000+01:00

De senaste dagarna har jag lyssnat på en moogskiva jag plockade upp i NY -- The Weinberg Method of Non-Synthetic Rock, inspelad av Fred Weinberg back in the day. Skivan har en svart-vit promotionetikett. Och exakt vem promotade Anvil en väldigt flippad icke-syntetisk rockskiva till? Idag säljer vi den till vem som helst med en rejäl dos gerillamarknadsföring (inklusive klistemärken, street team, radiospottar, mixtapes), men vilken radioshow eller DJ spelade den när den kom? Varför gjorde man en promoskiva överhuvudtaget? Jag har svårt att föreställa mig att radiostationens växlar blev direkt nedringda när de spelade roligt funkiga jammies som "A Child's Life", där ljudet av en gaggande bebis loopas över lite funny-funkigt trummande.

Fred citeras på baksidan av skivan med "I want to hear every sound there is". Och du som alltid trott att såna uttalanden var reserverade bloggar ("Internetdagböcker"). Jag gillar konvoluttexten! Jag bruklar planlöst ögna igenom såna, liksom tacklistor. Just dessa återberättar hur Maestro Weinberg en gång försökte spela in ljudet av en myra som promenerade i sanden (sug på den Folkways -- vad tänkte ni, ni kunde ha signat världens mest nydanande audioetnograf). Vad som säkert hade blivit ett mästerverk av "Conceptual Art, Experimental" (som Weinberg specifieras i sin AMG profil) förstördes av en "myopic ice-cream vendor".

Vilket för mig till vad som verkligen berör mig... vad gäller modern "Conceptual Art" antar jag. Givetvis talar jag om Dangermouse's The Grey Album (som jag tipsades om av Oliver Wang). Som redan har sagts är det den enda remake av The Black Album (Jay-Z) du behöver. Kanske ger den också en förklarting till varför några av de där extra-limiterade-must-have-kvantiteterna av The Black Albums accapellor fortfarande satt där orörda hos Turntablelab när jag var där förra veckan -- vad ska du eller någon annan med dem till? Ingen kommer röra Hovas maniskt mytomspunna sista album som Dangermouse. Med samplingar helt och hållet från The White Album (duh, Beatles... svart + vitt = grått), gjorde Dangermouse om The Black Album till det fullskaliga albumprojket alla sa att det var innan det kom. Varje spår har till och med liknande känsla och groove som originallåtarna. Jag låg faktiskt i friggeboden i somras med Dangermouses och Jeminis skiva och tänkte hmm det här är bra ju. Detta lilla genombrott är måhända upphovsrättsligt dubiöst och får kanske inte samma 3 x platinum gehör som originalversionerna, men skivan är ändå väldigt imponerande. Som jag ser det startade Madlib den senaste vågen av bootlegremixer med sin Remixes EP/LP. Hoppas nu att Dangermouse ger den ett lika värdigt slut, för jag är less på amatörerna som, i John Lennons ord, tar en dålig låt och gör den sämre.