One Man Zine

www.bomben.se/onemanzine

Vi syns där!

Uh-oh. Hur snart som helst.

One Man Zine har blivit uppköpt av ett mediekonglomerat. Vi har mycket gemensamt, mediekonglomeratet och One Man Zine. Vi får inte disclosa vilket mediekonglomeratet är ännu. Måste fråga våra advokater först.

Så mycket får jag säga, att våra tekniker febrilt jobbar på att lägga sista touchen vid One Man Zines nya fantastiska hemsida! Om en dag eller två lär länken dyka upp här!

Varit på resa.

Håller på att flytta.

Bloggen.

Tillbaks i ett kick.

På ny adress!



är. denna.
punktuation.
rockskribentens. haiku?

Min senast mest motvilligt och tvångsmässigt köpta skiva: en Beastie Boys-remixpryl av Stones Throw-folket. Önskar att den här ingick på EP:n också. En fin och i sammanhanget skrämmande välgjord musikvideo med tillhörande låt. Låten!... Det här är större än "In The Pub".

De är inte Bushwick Bill, men de är små. (skådat hos O-Dub)

Jungfrufödseln är här! Hon lystrar till namnet Kaguya och är en brun mus. Den etiska debatten i dagspressen har hållit sig på en slapp, lagom förutsägbar och allmänt låg nivå. "Behövs män?"... sen långa utläggningar från konstiga manshatare och långa försvarstal av heteronormen och ja det är viktigt ju att män finns för att "män är ju män", pittoreska klmupedunsar som vi trots allt älskar.

Ah. Såhär: man är inte något man föds till, man är något man blir. Lika självklart som far får får får -- nej, får får Dolly.

Var är de där pålitiliga och ansvarskännande journalisterna som intervjuar intressanta genusvetare? Var är frågorna som inte styr allt mot "skräckscenariot"? Senaste veckan har varit mer matriarkatets tidsålder är här pack your shit boy, din tid är fallen.

Det är inte ens så. Om inte annat så behövs män och manssamhällets samförstånd under avvecklandet av patriarkatet. Experimenten kommer med största sannolikhet att stanna på djurnivå under vår livstid (även om något visst sagts att människor redan klonats i smyg någonstans?). Det kommer liksom inte att hända på väldigt länge så glöm det. We ain't... go-ing no-where.

Light-diskussionen i efterdyningarna av Kaguya förde fram något väldigt grundläggande i könsmaktsordningen -- kontrollen över kvinnlig sexualitet och fortplantningen. Kaguya borde öppna fältet för ett mer relevant samtal i de frågorna -- lägg märke till att det hittills ännu efter en vecka alltså inte gjort det. Ta till exempel preventivmedel. Var är p-piller för män -- vad hände? Varför måste tjejer vara uppärtade till tänderna och dessutom färdiga och filéade för samlag vart det går med behändiga, blodproppsframkallande och irriterande p-piller? Jo, för att föreställningar kring manligt biologiskt kön gör gällande att det manliga bär på en latent livgivande egenskap som det vore fullkomligt tabu att laborera med och försöka hindra. Nu är det vetenskapligt bevisat att det kvinnliga kan vara precis lika livgivande. Ta vara på den upptäckten nästa gång någon försöker dra en rövare om hur hormoner och instinkter styr över allt.

Naturens könsordning är med all tydlighet ingen evig konstant. Det binära manliga/kvinnliga kom inte från naturen, det kom från vår föreställningsvärld. Dingelidongen gör inte automatiskt en kartläsare, professor, player, pappa eller skivsamlare. Det är vi som tillsammans dikterar könsrollerna utifrån vad som finns mellan benen. Och den tryggheten trivs vi så väldigt bra med att det är skrämmande. Den verkliga dystopin kom nämligen inte med musen Kaguya -- vi lever redan mitt uppe i den.

Svensk blogging gör en svensk hip hop och blir jättestort (på svenska). One Man Zine har den senaste tiden fått toppenfina distributionserbjudaden och ska nu delta i en intervju! Om allt går enligt planerna kommer snart alla fina manipulerade upphovsrättsskyddade bilder hamna på en ny, privat yta på nätet. Man måste hålla sig indie i blog-gemet annars sitter man där med skägget i mailboxen.

Första NBA-rondan ("playoff round 1") har hittills verkat rätt ointressant. Möjligen med undantag av Dallas-Kings, där One Man Zines pengar är på Kings. I alla fall om man satsar efter hjärtat! Fortfarande konstigt att C Webb inte får mer kärlek istället för Dirk-oh-no-Nowitzki-won't-post-up-and-PLAY. Väldigt underligt att C Webb kommer tillbaks från skadan och blir BUAD på av "fansen" i Kings. Gå figurera.

Tog ju initiativ till att ses på O'Leary's men tji:

Hejsan,

Tyvärr kan vi bara visa de NBA-matcher som visas på Skysports extra inom våra normala öppettider, så det blir nog inte aktuellt att ha öppet senare denna säsong.

Mvh -------- [namnet hemlighållet av säkerhetsskäl]

O´Learys Bar & Restaurant Götgatan
Götgatan 11
116 46 Stockholm
Telephone: +46 8-644 69 01
Telefax: +46 8-714 59 66
gotgatan@olearys.se

LeBron blev ROY med ett sånt här snitt: 20.9 PPG 1,3 off ribbor 4,2 def ribbor 1,65 steals, 0,73 swats, 3,5 turnovers & 5,9 assists (1,70 A/TO Ratio) & skitlite fouls (1,9) för ingen visslar av killen som säljer mest replica jerseys i ligan...

Marc Stein på ESPN använder bland annat Larry Birds formula för "Birdies" för att motivera varför LeBron är bättre än än Carmelo.

Poäng per match + returer + måligvande passningar + steals + SWATS! - missade skott - missade straffkast - fouls - turnovers / antal spelade matcher

James 16.96 > Anthony 14.21

ROY = KING JAMES!

Hoppas knatteidrott blir mer statsfixerat snart. Man måste kvantifiera även mycket små barn.

Bildservern är som ni säkert märker jättetrasig och död. Våra tekniker säger att bandbredden åts upp direkt av alla anstormande läsare som ville se vem som är vem i playoffsen, exakt hur bra Eternal Sunshine of The Spotless Mind är och hur veckans vegeterande betraktelser från One Man Zines kök artar sig. Inte riktigt sant, men något åt det hållet.

Snart tillbaka!

Blunda. Eller nej förresten, glöm det. Titta väldigt noga hela tiden.

Möjligen skiljer det mindre i intrig mellan Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Total Recall än jag är beredd att erkänna; huvufiguren tar upp jakten för att återvinna sitt förlorade minne. I den ena filmen spelas han av Jim Carrey, i den andra av Arnold Schwarznegger. Så långt allting lika.

Nej då. Jim Carrey är förstås jättebra. Jag har dyrkat honom genom i princip allt han gjort -- det måste du ändå ge mig, jag skaffade trots allt The Majestic på DVD. Det Carrey-myntade "Would it kill you to play a little Foghat once in a while?" har jag tagit till mitt hjärta som devis, rättesnöre och grundläggande livsåskådning.

Och ja, Eternal Sunshine of the Spotless Mind är begåvat gjord. Men nej, det är inte spelfilmsversionen av sömniga Waking Life. I hjärtat av handlingen tickar ett fungerande kärleksdrama, kanske inget som hade hållit att dröja sig kvar vid i ytterligare en kvart, men ändå förbonkat fint.

Det dröjer ett tag innan man faller för ögongodiset i kameraarbetet. Ljussättningen under déja vù- och mardrömsscenerna -- med trevande ljuskäglor, stirriga närbilder och labyrintmässiga jaktscener -- är egentligen ganska traditionella och driver, sin speltid till trots, inte fram handlingen märkvärt. När Gondry gör Eternal Sunshine of The Spotless Mind till sin egen visuella lekplats matchar det inte glitcharna i Matrixen, men effekterna brukas ganska varsamt. När det ser som mest förutsägbart ut, när Carrey verkar hämta sina déja vuer från gamla Soundgarden-videos, så är det ändå i högsta grad funktionellt. Ganska snart har också rollfigurerna etsat sig fast i både Kate Winslet och Jim Carrey. Någonstans då får manuset en skjuts av ett mer effektivt och vältajmat tempo än i till exempel Being John Malkovich.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind har allt man kunnat begära av en fullvärdig uppföljare till Adaptation. Med den skillnaden att den utspelar sig mot en fond av mindre cyniskt tecknade, betydligt sprödare, vanligare och vackrare mänskliga relationer.